[fsv. liusliker (SpecVirg. 568), liuslika, adv.; jfr d. lyslig, isl. liósligr, liósliga; avledn. av LJUS, adj.]
motsv. LJUS, adj. 6:klar, tydlig; otvetydig, obestridlig; numera bl. (i ålderdomligt spr.) ss. adv. ljusligen, klart, klarligen, tydligt osv.; särsk. i sådana uttryck som ljusligen visa, bevisa, ådagalägga ngt. Oorden j scrifftenne finnas stundom icke så liwsligha satt, ath man all ting clarligha förstår. FörsprNT 4 a(1526). Eusebius, som med sin förwirrade Orthographie haar welat wårt klara och liusliga språk til ett lastwärdigt mörcker återbringa. Hiärne Orth. 132(1717). Menniskan .. / Kan ifrån sjelfsvåld frihet ljusligt skilja. Börjesson E14 91(1846). Man märker ljusligen, att (osv.). Wieselgren SvSkL 4: 26(1847). InnanBörj. 76(1921).
