SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
MÖKA, v.2 -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -NING.
Ordformer
(-ka 16891853. -kia (-kja) 16091760)
Etymologi
[fsv. mökia, sv. dial. möka; jfr nor. dial. møykja; av ett germ. maukian, bildat (med avljudsväxling) till (roten i) MJUK]
(†) göra mjuk, uppmjuka (ngt hårt l. styvt); äv. bildl. Jes. 1: 6 (Bib. 1541). Een .. Adamant, then man intet böija eller mökia kan. PLGothus 1Utl. Cc 1 b (1609). Nödh, fahra, och anfächtning måste mökia mångens hårda hierta. Isogæus Segersk. 500 (c. 1700). O kärlek! kan tu ock så tämja til och möka / En rygg, som krokot är, och yttermera kröka? Kolmodin QvSp. 1: 92 (1732). Af detta talet blef hon intet mökt, utan mera förhärdad. Loenbom HMärkv. 2: 15 (1767). Dalin (1853).
Spoiler title
Spoiler content