MECKA mäk3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; äv. (i Finl.) MECKO, r. l. f.; best. -on; pl. -or.
Ordformer
(mecka (mä-, -kk-) 1832 osv. mekko 1856—1889)
Etymologi
[av fin. mekko]
(i Finl. o. vissa trakter av Norrl.; i sht förr) ett slags kort skjorta l. lång blus (av grovt tyg) använd ss. överplagg, ”överskjorta”. Runeberg 1: 88(1832). Gubben (från Karelen) liknade fullkomligt Väinämöinen, iklädd endast mekka och byxor av hemmavuxen hampa samt näverskor. TurForskn. 2: 310(1918). Västerb. 1936, s. 119.
