MISANTROP mis1antrå4p l. mi1-, adj. o. sbst. m.||ig.; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet -throp. -trope 1840)
Etymologi
[jfr d. misantrop, t. misanthrop, sbst.; av fr. misanthrope, adj. o. sbst., av gr. μισάνϑρωπος, människohatande, till μισεῖν, hata, förakta (jfr MISO-), o. ἄνϑρωπος, människa (jfr ANTROPOLOG,FILANTROPm. fl.)]
I. (†) adj.: människohatande, misantropisk; folkskygg. Lagerbring HistLit. 258(1748). Min Amalia, var .. icke misantrope eller misstrogen. Almqvist AmH 1: 55(1840).
II. sbst.: person som hatar l. tänker illa l. ringa om människorna; människohatare; världsföraktare; folkskygg person. SvMerc. 1762, s. 95. Konung Saul var en misanthrop, / Mjeltsjuk, rädd och slagen. Bellman 5: 253(c. 1780). Misantropen Komedi af J. B. P. de Moliere. Wadström (1816; boktitel). 3SAH 51: 121(1940).
Avledn.: MISANTROPI0104, r. l. f. (förr äv. -thropi(e)) [jfr d. misantropi, t. misanthropie; av fr. misanthropie, av gr. μισανϑρωπία] människohat; människoförakt; världsförakt; folkskygghet. Malmgren Marmontel Erem. 6(1799). Swifts misantropi förvärrades allt mer med åren. Almquist VärldH 6: 164(1929). —
MISANTROPISK, adj. [jfr d. misantropisk, t. misanthropisch, fr. misantropique] som hatar l. tänker illa l. ringa om människorna; människohatande, människoföraktande; världsföraktande; folkskygg. Rydén Pontoppidan 25(1766). (Brevet) hade förvandlat den gamle misantropiske knekten till en glad och förväntansfull man. Bergman JoH 313(1926).
