publicerad: 1949
OFOGLIG, adj. -are. adv. -A (Swedberg SabbRo 1190 (1691, 1712), Schultze Ordb. 1281 (c. 1755)), -EN (HH XIII. 1: 208 (1565), Möller (1755)), -T (Spegel GW 274 (1685), Lindfors (1824)).
Ordformer
(-elig 1556— c. 1790. -lig 1599—1889 -eligit, n. sg. c. 1790)
Etymologi
(†)
1) motsv. FOGLIG 1: som icke passar bra (att göra), som icke lämpligen kan ske, icke lämpad; äv.: som icke är förenlig (med ngt); särsk. ss. adv.: icke lämpligen; stundom svårt att skilja från 2. Hit lempar jag intet ofogliga Apostelens ord. Swedberg SabbRo 1190 (1691, 1712). (Sv.) Ofoglig tillämpning, (lat.) Applicatio inepta. Schultze Ordb. 1281 (c. 1755; jfr 2). Lindfors (1824; bet. oviss).
2) motsv. FOGLIG 2: oberättigad, orättmätig, obefogad, oskälig; äv.: som står i strid med rättvisa o. billighet; obillig; äv.: orättfärdig, olaglig; ss. adv. särsk.: utan fog. Hvar Konungen på slik ofoglig begäran härda ville. HSH 12: 202 (1599). (Han borde) ei ofogeligen sökia sig tilldeelas, hvadh enom androm med rätta tillkommer. UrFinlH 428 (1705). Intet ofogliga slute (vi), at (osv.). Swedberg Dödst. 512 (1711).
3) om sjö l. hav: olämplig l. svår l. farlig att färdas på (på grund av sjögång l. storm o. d.); jfr FOGLIG 3. At han fruktat, at sjöen skulle blifva ofogeligare än hon var förut. Lagerbring 1Hist. 4: 335 (1783).
4) motsv. FOGLIG 4, om person l. sinnelag o. d.: som icke fogar sig, motspänstig; omedgörlig; egensinnig; äv.: ohövlig, oförskämd, pockande, fientlig; äv. om ord l. beteende l. handlande o. d.: som röjer motspänstighet l. oförskämdhet l. fientlighet osv.; äv.: olämplig, opassande, fördömlig (jfr OFOG, sbst. 1); jfr 1. Som I .. lathe förstå, att rydzerne scriffve medt mykin groff och ofogeligh ordh, .. så (osv.). G1R 26: 1 (1556). HH XIII. 1: 208 (1565; adv.). Liksom tyrannen ilskefult varnar och afskedar den ofogelige, som ej vill i alt lyda honom, så (osv.). Bergeström IndBref 176 (1770). Den .. verkan, min .. varning hade, .. (hade) skolat .. beredt inom mig det värdigaste omdöme om Min Herres Person, så framt Min Herres sedermera ofogeliga förhållande icke gjorde det mera vacklande. DA 1771, nr 65, s. 1. Emedan man skäligen befarade, det torde den Danske Konungen .. något ofogeligit företaga. Celsius E14 24 (c. 1790). Björkman (1889).
5) om språk o. d.: som icke lätt låter forma sig (till viss sorts vers), osmidig; jfr FOGLIG 5. Palmfelt Ecl. Dedik. 14 (1740).
Avledn. (†): OFOGLIGHET, r. l. f. särsk.
1) till 2: obillighet, orättmätighet, orättfärdighet; obilligt l. orättmätigt l. orättfärdigt uppträdande l. handlande. HSH 12: 205 (1599). Sadhe och, att igenom Landshöfdingernes ofoglighheet myckyt ondt skeer. RP 9: 170 (1642).
2) till 3, hos vind: egenskapen att vara ogynnsam l. svår o. d.; jfr foglig 3. Murberg FörslSAOB (1791).
3) till 4: egenskapen att icke foga sig l. att vara motspänstig l. ohövlig l. fientlig osv. l. att uppträda opassande l. olämpligt; äv. konkretare: ovänskaplig l. fientlig handling. Dessa ofogligheter, som icke borde tilstädjas af en Förbundsbroder. Fernow Värmel. 208 (1773). Emedan han .. mera skulle sökt uträtta .. genom .. Sagtmodighet .., än genom .. Ofoglighet. UpfostrSTidn. 1782, s. 318. Meurman (1847). Anm. I följande språkprov förekommer ordet ofoghet i bet.: det olämpliga l. oberättigade (i ngt). Ofogheten af sådane .. otidige och icke bevisande recensioner. SvLitTidn. 1820, Bih. sp. 1.
Spoiler title
Spoiler content