[jfr ä. d. ulyksom; av ä. t. unglücksam (l. mnl. ongelucksam) l. av O- 1 o. LYCK(O)SAM]
1) (†) om person: icke lyckosam (se d. o. 1), som icke har lyckan med sig, icke gynnad av lyckan, olycklig (se d. o. 1 a). Olyckosamt krijgsfolck. GlUpp. 16: 16(Bib. 1541). Licinius Valerianus .. war en Fåhne, och bådhe i Rådh och Dådh olycksam. Schroderus Os. 1: 197(1635).
2) (†) om person: olycklig (se d. o. 1 b), osäll; bedrövad. Balck Ridd. G 4 a(1599). I samma sin / War iagh glad och bedröfwad / Olycksam at iagh fången bleff / Men lycksam at (osv.). Skogekär Bärgbo Wijs. 4: 2(c. 1635). Gud låte mig aldrig bli så olyckosam, att jag icke ännu skulle få den glädjen och se och tala med min käre farkär. Ekeblad Bref 2: 201(1660). Ack, olycksamma slägte, / Fördömdt till stoftets häkte! Atterbom LÖ 2: 420(1827; om människorna).
3) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) om ngt abstrakt: som avlöper l. avlöpt illa; som innebär l. medför(t) olycka, olycklig (se d. o. 3). Han (dvs. aftonen) ware tig icke olyckosam. FormPuerColl. A 3 a(1559). Itt olyckesamt ächtenskap. PErici Musæus 1: 148 b(1582). Gudh gefve, att jagh den olyckosame ressan ått Riga .. ickie giortt hade. OxBr. 8: 5(1625). I medler tijdh är dedt olyckesamme slagitt för Nordlingen der till kommitt. RP 6: 411(1636). Den olycksamma hälsningsfärden. Högberg Vred. 1: 332(1906).
4) (numera bl. i folkligt spr. i vissa trakter) som bådar l. drar med sig olycka, olycksbådande; jfr OLYCKLIG 4. Olyckesamme daghar. L. Paulinus Gothus Alm. 1598, s. 1. Itt olyckosampt Förbudh til the Lacedemoniers Fördärff. Dens. Com. 69(1613). Then olyckesamme ufwen. Isogæus Segersk. 1095(c. 1700). Vid närmre efterfrågan upplystes, att .. (kvinnan) var olycksam särskilt vid möte. FoF 1933, s. 135.
