1) (utom i b numera bl. mera tillf. i skriftspr.) som icke kan förnekas l. bestridas, uppenbar, obestridlig, ovedersäglig; äv. om egenskap l. förtjänst o. d.: som man icke kan frånkänna ngn; förr särsk. dels om handling o. d.: som man icke kan förneka att man begått, dels om skäl: oemotsäglig. RA II. 2: 8(1616). Effterdy vår begärans .. billigheett ähr .. oneekeligh. AOxenstierna 2: 679(1624). En onekelig gärning. Lind(1749). Onekliga skäl. Chydenius 95(1765). Det är onekeligt, at aldrig Eldsvådor upkommit utan af eld. Kellgren (SVS) 5: 604(1792). Hennes onekliga charm. Hornborg Loew. 38(1928). jfr (†): Effter som kopparmyntt onekligit ähr at hafua .. månge incommoditeter medh sig, altså (osv.). AOxenstierna 1: 345(1630). — särsk.
a) (enst., †) om post i restlängd: som man ovedersägligen är skyldig att betala l. dyl. PH 2: 995(1733).
b) (fullt br.) ss. adv.: obestridligen, ovedersägligen, förvisso. Den första som börjat att förbättra sederna, var onekeligen framledne Probsten Torner. Johansson Noraskog 1: 6(i handl. fr. 1785). Johan var onekligen en smula blek. Bergman Mark. 167(1919). Hellström Malmros 327(1931).
2) (†) som man icke kan vägra att göra, som icke kan vägras ngn. Lind(1749). Zethelius SvarVetA 18(1767). — särsk. ss. adv.: utan protester, ovillkorligen. Finnes i Byamål gamla skattören .., så böra de såsom grunder til sielfva Jordeboks-räntan onekeligen följas. PH 10: 463(1775).
