SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1950  
OORDNING ω3~å2rdniŋ, r. l. f.; best. -en; pl. (i konkretare anv.) -ar.
Etymologi
[jfr fsv. oordhna, oordning, ävensom t. unordnung; till ORDNING]
1) tillstånd som utmärkes av brist på ordning l. av dålig ordning, oordnat tillstånd, oreda, villervalla; stundom: kaos, ”röra”. Bringa ngt i oordning. Råka, komma i oordning. Schroderus Dict. 74 (c. 1635). Dessa Naturalier torde blifva Nådig Herrn communicerade, therföre är mig angeläget at hos H. Archiatorn giöra min enskyllan at det i sådan oordning lemnas. CFAdler (1754) hos Linné Bref I. 3: 1. Här är en oordning af papper i min ficka; / Jag måste reda dem. Remmer Theat. 2: 7 (1815). Föremålen i rummet befinna sig i tämligen stor oordning. Bergman Patr. 113 (1928). Jens var .. road av att blåsa .. (Blendas) hår i oordning. Hedberg Dan 206 (1948). — särsk.
a) om oordnat tillstånd inom en grupp av människor, särsk. militär trupp o. d. Åstadkomma (förr äv. göra) oordning. Fly i (stor, största, vild) oordning. KKD 3: 73 (c. 1710). Hästjägare .., som äga kavalleriflankörernes hastighet i rörelser, som .. på 4 à 500 alnar (kunna) göra oordning och skada i slutna troppar, måste .. medföra den mest afgörande fördel. KrigVAH 1805, s. 122. Önskligt vore ock, att vårt (svenska) reglemente omarbetades i den anda, att denna så mycket omtalade ”öfning i oordningen” gjordes till regel. KrigVAH 1883, s. 134. Schück o. Lundahl Lb. 1: 48 (1901).
b) (mera tillf.) förhållandet att ngns klädsel icke är i ordning l. är derangerad l. att ngn icke är lugn o. behärskad i sitt uppträdande o. d.; förr äv. konkretare, om detalj av klädseln som icke är i ordning. Rosalie kommer hastigt in, och i full oordning. Björn FörfYngl. 89 (1792). Dessa unga flickor, som lagt sig så comme il faut vid sina mödrars kistor, att icke en oordning finnes i deras toalett, icke en skrynkla på deras långa, garnerade kjortlar! Levertin Riv. 62 (1883). Romeo, i oordning och utan värja, visar sig på trappan till trädgården. Lidforss Balaguer 11 (1894). särsk. (†) övergående i bet.: förvirring; kaos. Mörk Ad. 1: 377 (1743). Min Mor har .. icke så orätt angående den oordning som kärleken skal åstadkomma uti oss. Knöppel Ön 18 (1748). Lovisa (säger), med yttersta oordning. Nej; förgäfves .. aldrig mer! Björn FörfFl. 48 (1791).
c) i allmännare anv. Echtenskapsståndet .. är .. vnder Fädernes Lagh på tweggiehanda sätt kommit vthi Oordning ifrån thesz förste Instichtelse. Schroderus Os. III. 1: 319 (1635); jfr 2. Den lyriska oordningen är en hufvudkarakter på oden. Ljunggren Est. 2: 387 (1860). särsk. om förhållandet att det råder dålig ordning l. oro l. stridigheter inom ett samhälle o. d.; jfr 3. Uti et förwirrat och i oordning kommit Rike. Ehrenadler Tel. 983 (1723). Jag fruktar att till äventyrs kiv, avund, vrede, genstridighet, förtal, skvaller, uppblåsthet och oordning råda bland eder. 2Kor. 12: 20 (Bib. 1917).
2) förhållandet att en maskin l. mekanism l. ett kroppsorgan är i olag l. icke fungerar ordentligt, störning, rubbning o. d. Eneman Resa 1: 210 (1712). En omständighet .. hvarigenom uret snart skulle komma i en oordning som ingen mer kunde hjelpa. Atterbom Minn. 581 (1819). Oordningar i nervsystemet. Strindberg Hafsb. 60 (1890). Våra magar voro av det dåliga vatten vi druckit så i oordning, att vi inte kunde få ned något. Hultenberg Holmboe Ökn. 151 (1932). — särsk. (†) allmännare, om sjuklig förändring l. sjukligt tillstånd o. d. Förtorkade kanaler, bölder eller annan oordning. Tersmeden Mem. 1: 182 (c. 1780). En oordning .. i Broskerna. Martin Bensj. 241 (1782).
3) tillstånd som utmärkes därav att den allmänna ordningen störts, störande uppträde, oväsen, bråk, tumult; i pl. äv.: oroligheter; jfr 1 c slutet. RARP 1: 51 (1627). På thet ingen Oordning skal vthi Kyrkian förefalla eller Oliudh skee ibland Folket, så (osv.). Schroderus Os. 2: 355 (1635). Många hade förutspått, att de vilda blekingarne icke skulle kunna samlas i så stort antal, utan att betänkliga oordningar skulle inträffa. De Geer Minn. 1: 131 (1892). Uppstår oordning (vid andra kammarens förhandlingar) äge talmannen förordna om samtliga åhörarnas aflägsnande. Reuterskiöld Grundlag. 511 (1925).
4) (†) förhållandet att icke vara i enlighet med föreskriven lag o. ordning l. gällande moralbud o. d., olaglighet, otillåtlighet, otillbörlighet o. d.; företrädesvis i konkretare anv., om ngt olagligt l. otillåtet l. otillbörligt, oskick, osed, missbruk, oegentlighet(er) o. d. G1R 27: 4 (1557). Elska Scriffternes wijsheet, så kan tu vndfly och hata alla lekammeligha odygder, laster och oordningar. Balck Musæus A 4 b (1596). Then präst, som sådana oordning (som barndop i hemmen) tillstäder, hoos sigh eller andra, skal (osv.). KOF II. 2: 35 (c. 1655). Allehanda särskilte Skråer emellan giorde Förordningar, de så kallade Gewohnheiter, Skiäncke-bud, Välkomster, .. Stohlpenningar, .. Ceremonier etc. förbiudas alfvarligen, .. och hafve Hall-Rätten därpå noga inseende, at sådane oordningar uptäckas och straffas. PH 2: 1501 (1739). Höjer Sv. 2: 900 (1879). — särsk. i uttr. moralisk oordning, osedlighet, skörlevnad. Sådana .. sjukdomar, som utgått från moralisk oordning. Melin JesuL 2: 193 (1843).
5) (numera bl. tillf.) oordentlighet (se d. o. 7 a, b), slarv o. d. En Konung bör vara ordentlig .. ty oordning föder oreda. Tessin Bref 2: 78 (1754). Mycket sällan utdelade hon snubbor (åt flickorna i pensionen). Hände det, så var det för oordning. Furuhjelm Männ. 265 (1932). — särsk. (†) i pl., om vilt, oregerligt liv o. d. FinBiogrHb. 634 (1897).
6) [jfr uttr. höra till ordningen för dagen] (skämts., mera tillf.) i uttr. höra till oordningen för dagen, om ngt oegentligt, orolighet o. d.: höra till ordningen för dagen. Crusenstolpe 1720 408 (1837). Bråk och skrän på gatorna .. tyckas nu börja höra snart sagdt till oordningen för dagen i den här staden. PT 1905, nr 122 A, s. 2.
7) [jfr motsv. anv. av ORDNING] (vard., skämts., tillf.) konkret, om person: ”figur”, ”jycke”, ”typ”. En långbent oordning som lärde nykomlingarna en massa hyss. Idun 1948, nr 21, s. 16.
Ssgr: (1, 3) OORDNINGS-BUSS, m. (†) = -man. Wallquist EcclSaml. 1—4: 346 (1668).
(1, 3) -MAKARE. (tillf.) person som åstadkommer oordning l. oreda i ngt. Månsson Rättf. 2: 324 (1916).
(1, 3) -MAN, m. (†) person som åstadkommer oordning l. bråk o. d. Hasselquist Resa 35 (1750). VDAkt. 1781, nr 288.
(4) -ÅTERLEVA, f. (†) kvarlevande oskick o. d. Widekindi G2A 421 (i handl. fr. 1617).
Spoiler title
Spoiler content