SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1951  
OVÄGERLIG ω3~2gerlig (ovä´gerlig Weste; jfr Bergroth FinlSv. 55 (1916)), adj.; adv. = (†, RP 2: 68 (1631; möjl. att uppfatta ss. adj.)), -A (†, Schenberg (1739), Serenius (1741)), -EN (G1R 19: 103 (1548), Östergren (1934)), -T (knappast br., 2SAH 54: 132 (1878), Cannelin (1921)).
Ordformer
(o- 1584 osv. u- (v-) 1548. -veger- 15481741. -ver- 1605. -väge- 1640. -väger- (-u-) 1584 osv. -ligi(t), n. sg. 16381751)
Etymologi
[fsv. ovägherlika, adv.; jfr d. uvægerlig; bildat till VÄGRA, sannol. efter en (icke påträffad) mlt. motsvarighet (jfr t. unweigerlich)]
(numera bl. arkaiserande, föga br.; jfr dock II 1)
I. adj.
1) ss. bestämning till ord betecknande viss handling, särsk. värkställandet av en befallning o. d.: som man gör l. ger o. dyl. l. är skyldig att göra osv. utan att vägra l. opponera sig; äv. närmande sig dels bet.: som man är absolut skyldig att göra, dels bet.: som man gör l. är skyldig att göra prompt o. korrekt; jfr II 1. OxBr. 12: 67 (1638). Mynte-Teknens och Mynte-Zedlarnes owägerlige emottagande. SthmStadsord. 2: 439 (1717). En .. (viss) föreskrifts ovägerliga iakttagande. BtRiksdP 1876, I. 1: nr 10, s. 23.
2) om rättighet o. d.: som icke kan förvägras ngn; som ingen kan ifrågasätta, obestridlig, absolut; jfr II 2. 2RARP 4: 538 (1727). Dalin (1855). Östergren (1934).
3) om plikt, fordran, villkor o. d.: ofrånkomlig, oavvislig; oeftergivlig. Murberg FörslSAOB (1791). Veta sannt och vilja rätt, äro .. de tvänne ovägerliga villkoren för en sann personlig Patriotism. LBÄ 42—43: 38 (1800). Det var hans fränders heliga och ovägerliga plikt .. att giva .. (den enskilde medlemmen av ätten) allt stöd i hans kamp om rätten. Rig 1919, s. 143.
4) med annat huvudord: vars förekomst l. riktighet l. sanning man icke kan förneka, obestridlig, ovedersäglig; ovillkorlig, absolut; säker. Isogæus Segersk. 406 (c. 1700). Ovägerliga hinder. KalmDP 1766, s. 140. Det .. är en ovägerlig sanning at Uppfostran verkar uppå oss. LBÄ 4: 29 (1797). Alla Svenska Författare af ovägerligt Snille eller Talang. Därs. 9—10: 108 (1798). Skulle den enskildes intressen råka i kollision med det allmännas, då hafva de senare ett naturligt och ovägerligt vitsord. Kjellén NatSaml. 133 (1898, 1906).
II. adv.
1) i förb. med verb som betecknar att ngn utför en viss handling, särsk. värkställer l. åtlyder en befallning o. d.: utan att vägra l. opponera sig l. göra svårigheter l. invändningar, utan tredska, villigt; äv. närmande sig dels bet.: ss. ngns absoluta plikt, pliktskyldigast, ovillkorligen, dels bet.: i noggrann överensstämmelse med givna bestämmelser, prompt o. korrekt; utom i lagspråk i vissa fall (där ordets anv. går tillbaka på äldre formuleringar) numera föga br. PrivSvStäd. 3: 513 (1584). Hwar och een skall .. owägerligen och widh straff tillgörandes lefwerera (sitt bidrag till Älvsborgs lösen). RA II. 1: 313 (1613). Biudas oächta barn till doops och fadren tillstädes är, som kennes owägerligen widh barnet, tå skal han (osv.). KOF II. 2: 43 (c. 1655). Ränta skal vid hvarje förfallodag ovägerligen betalas. Bergv. 2: 115 (1739). Vid föregående tillåtelse skola följande undantag ovägerligen iakttagas. TFF 1812, s. B 1 b. I frågor om kvarstad (på tryckt skrift) böra .. Konungens befallningshavande, magistrat eller kronobetjänt ovägerligen och vid ansvar biträda. SFS 1921, s. 111. Remiss skall .. (under vissa förutsättningar) genast ovägerligen verkställas. Därs. 1929, s. 360.
2) i uttr. som beteckna ett medgivande av en viss rätt l. ett tillmötesgående av vissa anspråk o. d.: utan att man l. ngn viss förvägrar l. får förvägra ngn hans rätt l. opponerar l. får opponera sig l. gör l. får göra invändningar däremot; ss. en obestridlig l. absolut rätt. Att the vwegerligen måge bekomme huad them loffuedt och tillsagdt bliffuer. G1R 19: 103 (1548). De odlingslägenheter, på hvilka Odlaren har Stubbe- eller Rödselrätt, skola .. ovägerligen bibehållas. Kungör. 4/2 1811, s. A 3 a. Ljunggren SVH 3: 241 (1879).
3) i annan förb.: ovillkorligen; med absolut säkerhet l. nödvändighet, ofrånkomligt, absolut; obestridligen, onekligen, tvivelsutan. RP 8: 174 (1640). Man förkunnade thet straff som .. owägerligen följa skulle (på sabbatens ohelgande). Swedberg HoTror § 3 (1709). Beröm trodde jag den Gudfruktige Konungen ovägerligen vara värd, som (osv.). Tessin Bref 2: 50 (1754). Förståndet och rättskänslan hafva ovägerligen behof af viljans kraft, för att kunna uppfylla sitt kall att regera på jorden. 2SAH 10: 224 (1822). Såsom öfverhofstallmästare .. lydde baron Ekensparre ovägerligen under Kongl. Borgrätten i Stockholm. Almqvist AmH 1: 169 (1840). Smyger sig .. någon in i kyrkan (när spökprästen förrättar de dödas mässa), är han ovägerligen hemfallen åt döden. SD(L) 1904, nr 351 B, s. 1. — särsk. (†) närmande sig bet.: definitivt. Svedelius Statsk. 1: 112 (1868). Saken vore att anse såsom ovägerligen afgjord. Dens. Repr. 353 (1889).
Spoiler title
Spoiler content