SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1952  
PERVERS pærvær4s l. pär-, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(förr äv. -uers)
Etymologi
[jfr t. o. fr. pervers, eng. perverse; av lat. perversus, bakvänd, förvänd, orimlig, p. pf. av pervertere (se PERVERTERA)]
förvänd l. onaturlig o. d.
1) (†) vrång; vrångsint; om uttydning l. mening o. d.: skev, falsk. OxBr. 11: 498 (1633; om person). Stiernman Com. 5: 23 (1689; om uttydning). Hr Axel Reuterholm förklarade, at om dermed .. syftas på hvad han yttrat sig, uptoges det i en pervers mening. 2RARP 18: 167 (1751).
2) (i sht med., numera föga br.) i fråga om rent fysiologiska förh.: som avviker från det naturliga o. normala, abnorm, onaturlig. Lidanden, tydande på en pervers innervation. FörhLäkS 1869, s. 158. (Rösten behöver under puberteten skonas) för att utvecklingen af själfva stämman ej må erhålla en pervers riktning. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 332.
3) i fråga om mer l. mindre psykiska förh.: som avviker från det naturliga o. normala l. som utmärkes av l. visar l. ger uttryck åt en från det naturliga o. normala avvikande psykisk (l. psykofysisk) konstitution (ofta med bibegrepp av lastbarhet), onaturlig, naturvidrig; särsk. med tanke på (i sht det sexuella) driftlivet; ofta: homosexuell; dels om person l. egenskap l. handling l. njutning o. d., dels om ansiktsuttryck l. leende l. litteratur o. d.: som ger uttryck åt dylika egenskaper; äv. mer l. mindre hyperboliskt. PT 1895, nr 172, s. 3. Den asketiska spiritualismen .. leder (ofta) till pervers sensualism. SD(L) 1896, nr 601, s. 3. Strindberg GötR 60 (1904; om personer). Det .. stundom rent perversa innehållet i .. (Baudelaires) sällsamma diktning. PT 1908, nr 119 A, s. 3. Engström Häckl. 308 (1913; hyperboliskt). Munnen var dragen i ett perverst leende. Krusenstjerna Pahlen 1: 250 (1930). särsk. [jfr uttr. monoman på ngt] (föga br.) i uttr. pervers på ngt, som har en pervers böjelse för ngt. DN(A) 1928, nr 90, s. 5.
Avledn.: PERVERSHET, r. l. f. (mera tillf.) till 3: perversitet (se d. o. 3). Östergren (1934).
PERVERSITET1004 l. 01—, r. l. f. [jfr t. perversität, eng. perversity, fr. perversité; av lat. perversitas (gen. -tātis), förvändhet, orimlighet, galenskap] förvänd het l. onaturlighet o. d.
1) (†) till 1: vrånghet; vrångsinthet; ondska; sedefördärv; äv.: motvilja, aversion. OxBr. 3: 194 (1630; om motvilja). (Att han) sin perversitet och store ohöfligheet emot sine förmän bewijst hafwer. FinKyrkohSP 5: 213 (1669). Wachtmeister AntBr. 113 (1915).
2) (numera föga br.) med. till 2; anträffat bl. konkretare, om abnormt l. onaturligt l. förvänt läge av organ. NF (1888). 2NF (1914).
3) till 3: egenskapen att vara pervers; äv. konkretare, särsk. om drag (i karaktär l. konst o. d.) l. gärning o. d. som visar dylik egenskap. Kléen MSommar 108 (1896). Böök 1Ess. 165 (1913; konkretare). jfr (†): (Att finnarna hata ryssarna) är .. så naturligt, at en hög grad af perversitet både i förstånd och hjerta, skulle fordras af hvar och en som kunde annorlunda tänka. Porthan BrSamt. 1: 151 (1788); jfr 1.
Spoiler title