SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PJOSKA pjos3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(äv. pjåska)
Etymologi
[sv. dial. pjåska, klema m. m., till sv. dial. pjåsa, klema; sannol. nära besläktat med PJASIG]
1) vara överdrivet hjärtnupen l. medlidsam l. ”tantig” (i sin behandling av barn l. ngn som klagar l. ngns krämpor o. d.), klema, vara pjoskig, ”dalta”; stundom: vara sjåpig; förr äv.: fjäska; särsk. i uttr. pjoska med ngn (l. ngt), visa överdriven omsorg om ngn (l. ngt), ”dalta” med ngn (l. ngt). Jag pjåskar .. aldrig (för kvinnorna). Almqvist TreFr. 1: 130 (1842). Trött af att pjåska med (den sjuka) foten, tog jag själf en vacker dag en knif till hjälp mot eländet. Landsm. VIII. 1: 27 (1887). Man tål allt af barnet och man pjåskar med det i tid och otid. PT 1895, nr 235, s. 3. Stig du bara i jullen och pjåska inte! Hallner PysGubb. 273 (1920). Krusenstjerna Fatt. 2: 94 (1936). särsk. (föga br.) refl.: sjåpa sig. Om vi börjat pjoska oss och talat om trötthet. Wahlenberg SkymtAns. 121 (1902).
2) (†) vara barnsligt dåraktig o. d. Dalin (1855). Sundén (1888). jfr Sehlstedt 1: 229 (1858, 1861).
Särsk. förb. (till 1): PJOSKA BORT10 4.
1) skämma l. klema bort (ngn) gm pjoskande. Klint (1906). Hedin 1Varn. 58 (1912). jfr bortpjoska.
2) (†) plottra bort (ngt). Bremer Fad. 140 (1858).
Spoiler title
Spoiler content