SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PLINGA pliŋ3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[till PLING]
1) (mera tillf.) om sak, särsk. musikinstrument o. d.: ljuda klingande; säga ”pling”. CFDahlgren 3: 270 (1828). Plingande zittror. Östgöten 1931, nr 241 B, s. 1.
2) [jfr KLINGA, v. 4 b] (†) i uttr. plingande ny, spritt språngande ny. SvMerc. 1: 222 (1755).
Spoiler title
Spoiler content