publicerad: 1953
PO pω4, interj. o. sbst. n., äv. POH pω4, interj.1 o. sbst. n., förr äv. PUH, interj.1, l. PAU, interj.
Ordformer
(pau 1827. po (poh, poo) 1827 osv. puh 1850)
Etymologi
anrop (l. svarsrop) från person som önskar kontakt med annan person i skog o. d.; jfr POH, interj.2 Leijonflycht (1827). De syntes villrådiga, hvar de skulle söka mig, men ett po! visade dem vägen. FrSkog. 114 (1892). Östergren (1935).
Avledn.: POA, v. (på- 1922 (: påande, p. pr.)) [sv. dial. poa]
1) om människa: ropa ”po” för att få kontakt med andra personer i skog o. d.; skrika, hojta, hoa. Wallengren Mann. 132 (1895). Ho! Jag poar på bondsvenskt jägarmaner. Engström Aftongl. 104 (1932). särsk. (tillf.): gnola l. småsjunga melodi gm att säga ”po” på varje ton. Essén KessSthm 126 (1916).
2) om djur (i sht uggla l. uv): ropa, tjuta, hoa; äv. i p. pr. i adjektivisk anv. Kolthoff DjurL 388 (1900; om hare). (Harens) ”påande” läte. TurForskn. 13: 128 (1922). Det låter ”styggt”, när uvens poande ger eko i bergen. Rosenberg OsKvism. 85 (1934).
3) (mera tillf.) anstränga sig (så att man flåsar o. säger ”po”). Gren och Berggren poade med kokningen. Husmodern 1949, nr 17, s. 13.
Spoiler title
Spoiler content