PONTO pon4tω l. -to (po`nto Weste; på´nnto Dalin), oböjl. sbst.
Ordformer
(ponto 1739—1904. punto 1883)
Etymologi
[jfr t. ponte, eng. punto, ponto, fr. ponte; av span. punto, av lat. punctum (se PUNKT)]
(i sht förr) kortsp. i lomber: namn på hjärter- l. ruteress ss. det fjärde kortet i ordningen (med valör näst efter de tre matadorerna), när hjärter resp. ruter är trumf, rött ess i trumf. Mont-Louis FrSpr. 156(1739). Lindskog Spelb. 3(1847).
