[fsv. rämia, skria m. m., sv. dial. rämja, bräka, skrika, gråta häftigt; jfr d. rimme (ä. d. rimmie), gnägga, nor. dial. remja, skrika, bräka, isl. remja, vråla, ryta; besläktat med RÅMA, v.2]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om person l. djur: skrika, tjuta, vråla; äv. (om häst): gnägga. Kommer thet them (dvs. de ogudaktiga) .. til dödz sengen, så gå the tå tijt medh förskreckelse, rämiande och skälffuande roop. PErici Musæus 1: 233 a(1582; t. orig.: mit schrecklichem brüllen, kratzen vnd zettergeschrey). Häst[a]rne rämbja. Visb. 2: 343(c. 1600). Et skry, ganska starckt, och rämjande, ljka som många kattor, när the rifwas. Broman Glys. 1: 367(1717). Lundell(1893; betecknat ss. folkmål).
SAOB
