publicerad: 1956
RASTA ras3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (tillf., FoFl. 1952, s. 180 (i bet. 1, om fågel)).
Ordformer
(förr äv. rassta)
Etymologi
[jfr d. raste; sannol. av t. rasten (av mht. rasten, av fht. rastōn, rastēn) l. möjl. av mlt. rasten; avledn. av RAST, sbst.1]
1) vila, vila sig; särsk. (o. numera företrädesvis): göra ett (kortare) uppehåll (för vila) i en värksamhet; hålla rast l. ta (sig) l. göra en rast; stundom: pausera; särsk. i fråga om rast som göres i arbete l. under vandring l. färd o. dyl. l. (mil.) under marsch l. militära övningar; äv. oeg. l. bildl., särsk. med sakligt subj.; jfr RAST, sbst.1 II 1 (d). På vägen dit rastade vi tre gånger. Nu måste vi rasta några minuter. Stiernman Riksd. 981 (1641). (Man) kan .. gifva .. (hästen) hvar dag 1 Lod af detta pulfver .., ock det antingen man rastar eller reser. VetAH 1741, s. 259. Vågen, trängd af våg, får icke rasta. Geijer I. 3: 261 (1813). Tiden då armén skall taga nattläger, eller rasta, samt marchen återbegynnas, kan och bör noga bestämmas. Lefrén Förel. 3: 294 (1817). Deras sår förbundos (hos Torfinn). De dröjde där i några dagar och rastade. Bååth EgilS 201 (1883). Förmodligen hade (bärgfinken) .. under flyttningen söderut rastat på det ställe, där den ringmärktes. FoFl. 1940, s. 94. jfr (föga br.): (Sv.) Rasta med ngt: (lat.) cessare. Lindfors (1824). — jfr UT-RASTA. — särsk.
a) (numera föga br.) övergående i bet.: dröja l. töva l. dröja (sig) kvar; förr äv. övergående i bet.: uppehålla sig l. vistas o. d. (på en plats). När Jesus smörjas kan, en trogen siäl ei rastar; / Men sig, med hvad hon har, ned för Hans fötter kastar. Kolmodin QvSp. 2: 329 (1750). Upfyld af Andans kraft Han nu til Öknen hastar, / Där vilda Djuren bo och Pelikanen rastar. Ståhlberg Nådesp. 18 (1780). Men äfven der (i Tyskland) ville .. (sångmörna) ej rasta för alltid. Rydqvist i 2SAH 12: 293 (1827). Börjesson E14Son 118 (1847). Om jag i stundens famn vill rasta / Och bedja henne: ”Du är skön, dröj qvar!” / Då må du mig i bojor kasta. Lysander Faust 47 (1875); jfr huvudmomentet.
b) (numera bl. tillf.) övergående i bet.: ha ledigt l. vara ledig från arbete o. d.; äv. (motsv. RAST, sbst.1 II 1 e): ha rast mellan skollektioner. Har .. (hästen) af Qvickdrag och Qvarckan mycket Ondt, .. kan man hvar 8de eller 14de Dag, när han rastar, gifva honom (av pulvret). Aken Reseap. 293 (1746). (Sv.) rasta .. (dvs.) hava ledigt (t.) frei haben. Auerbach (1913). Hammar (1936; i skola).
c) i utvidgad anv.
α) (†) om land: åtnjuta lugn (o. fred). Så kunde Lijfflandh och synnerligen Estlandh rasta i medler tijdh (dvs. under stilleståndet med Polen) och blijffua upbygdt. AOxenstierna 1: 515 (c. 1624).
β) (numera bl. tillf.) om (jäsnings)process: vara underkastad ett avbrott, stå stilla, vila; förr äv. ss. vbalsbst. -ande, om kortare tid l. stund varunder en sjukdom lämnar den sjuke fri från plågor o. d. Just uti det rastandet, som vid .. (vissa farsoter) föregår döds ögnablecket. Kling Spect. Ss 4 b (1735). Lindberg Ölbr. 98 (1885; om jäsning).
γ) (†) i uttr. låta ngt rasta, låta anstå med (tillämpning av) ngt, låta ngt vila; jfr RAST, sbst.1 II 1 g. (Drottningen vill) aff Ridderskapedt och Adelen anholla att dhe samme sitt privilegium (dvs. angående tullfrihet) ännu rasta låta. RARP 3: 265 (1642).
2) med obj. samt i anv. som ansluter sig härtill.
a) refl. (jfr c); i p. pr. äv. utan refl. obj.
α) (numera bl. tillf.) om person som färdas med åkdon o. d.: efter avstigning (vid rast) röra på benen (o. ta sig motion); äv. allmännare (med anslutning till β) om person som promenerar o. d.: motionera. När de omsider kommo inemot Lexiöbo, säjer Ternsteen: vak up Janssen, vi vilja stiga utur vagnen och rasta oss litet, vi äro nu framme. VetAH 1739, s. 42. En dag, då han rastade sig på sluttningarna vid La Noix, kom han till en mycket stor trädgård. Lindqvist Herrgårdsh. 42 (1921).
β) om djur (häst l. hund l. höns o. d.): (fritt) springa omkring (o. därigm få utlopp för sin ysterhet o. d.); ta sig motion. ÅgerupArk. Brev 6/1 1743 (om föl). (Ligg-)Hönorna låter man .. gå på gården, at ränsa och rasta sig. HushBibl. 1755, s. 47. Nu sprang .. (hunden) i pur levnadsglädje. Det var en fröjd att få rasta sig ordentligt. Berg Lab. 52 (1933). Rastande hundar. GbgAP 1953, nr 36, s. 12.
γ) bildl.; särsk. (vard., mera tillf.) i fråga om könsumgänge. Hos skomakarns Manda var manfolken och ”rastade sig”. Moberg Sedebetyg 166 (1935).
b) tr. (jfr c).
α) (numera i sht i vissa trakter) låta (drag- l. riddjur o. d., i sht förr äv. trupp) rasta (i bet. 1) l. vila l. göra l. få rast; äv. med avs. på kroppsdel o. d.: låta få en kortare vila l. en paus i arbetet. Careño (gjorde) en tre dagars halt i byn Fundacion .. för att rasta sin fatiguerade trupp. Gosselman Col. 1: 224 (1830). Vid en krog rastade målaren sin gångare. Kullberg SBer. I. 1: 34 (1847). (De) satte .. sig i gränsrenarnas gräs och rastade sina lemmar. Lindström Österhus 318 (1952).
β) [jfr a] motionera o. d.
α') [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Möller OrdbHall. 151 (1858))] med avs. på djur (häst l. hund o. d.): låta springa (fritt) omkring, låta rasta sig (se a β); motionera; äv. bildl., med avs. på person (jfr β'). Blommornas tid har flytt och dagens strålande Konung / Närmare Södern jämt rastar sitt gyllene spann. Stagnelius (SVS) 1: 201 (c. 1815); möjl. till α. I dag (då de skulle leka häst) skulle han minsann rasta lille bror och skomakarens Oskar riktigt! Wranér SkStug. 1 (1886). Rasta en häst. Auerbach (1913). Medan han var borta, tyckte sonen .. det vore lämpligt att rasta hästarna och for efter ett legebrädslass från ångsågen. FoF 1914, s. 19. Henning HbgMinn. 1: 20 (1950).
β') med avs. på fånge o. d.: låta få motion (gm vandring på rastgård); äv. (vard.) med avs. på barn o. d.: låta springa (fritt) omkring o. d. (o. därigm få motion). Hon var ute och rastade barnen i parken. Halv två skall .. (fången) rastas på fängelsegården. Larsson Rung Synd. 12 (1919).
γ') oeg. l. bildl. (jfr α'); särsk. dels med avs. på bil o. d., dels (i sht i vitter stil) med avs. på ngt mer l. mindre abstr. (t. ex. hjärta, drift). (Han) var ute för att ”rasta sin bil”. Österling Galsworthy Brod. 56 (1918). Bistra tröst, som stundom brann, när ängslan hjärtat rastat. Sjöberg Kris. 118 (1926). Boye Ast. 9 (1931).
c) (mera tillf.) med obj. o. bestämning angivande resultat av motionerande o. d.; vanl. om djur; dels med refl. obj. (i sådana uttr. som rasta sig trött), dels i sådana uttr. som rasta hullet av sig, rasta sig (se a, särsk. a β), så att hullet går förlorat. Lo-Johansson Gårdf. 44 (1953: rasta hullet av sig; om gäss).
Särsk. förb. (till 1): RASTA UT10 4. [jfr t. ausrasten] (numera bl. mera tillf., i sht i vitter stil) vila ut (särsk. för fortsatt vandring l. färd l. arbete o. d.). Nordberg C12 2: 179 (1740). Sedan jag rastat ut här någon tid, så reste jag på en 8 dagar till Rämmen. BrefNSkolH 116 (1811). Ahnlund AOxenstierna 130 (1940). jfr utrasta. —
Ssgr (Anm. De av nedan anförda ssgr som ansluta sig till bet. 1 äro stundom snarast att uppfatta ss. sammansatta med rast, sbst.1): A: (2 a β, b β α') RAST-BANA, r. l. f. (i sht i fackspr.) långsmal (stundom täckt) plats där djur (hästar, svin, kalvar o. d.) kunna rasta sig l. rastas; jfr -gård 1. BtRiksdP 1875, I. 1: nr 1, Bil. 5 d, s. 97. LAHT 1929, s. 285. —
(2 a β, b β α') -BUR. (i sht i fackspr.) jfr bur, sbst.1 4, o. -gård 1. FoFl. 1953, s. 19 (för lekatt). —
(1) -DAG. (rast- 1715 osv. raste- 1738 osv.) [jfr t. rasttag] dag varunder ngn rastar l. vilar (vid vandring l. färd l. marsch l. från arbete o. d.); särsk. (mil.) om dag varunder en trupp ligger stilla i kvarter för vila (då den flera dagar befunnit sig på marsch), vilodag, motsatt: marschdag. HT 1900, s. 95 (1715). Såsom jag var ganska utmattad .. beslöt jag der hålla en rastedag. Ödmann MPark 192 (1800). Allt folket skall ha rastedag och tvådubbel aflöning ändå. Carlén Köpm. 2: 604 (1860). Under längre ihållande förflyttningar äro rastedagar nödvändiga för att bereda truppen och hästarne någon vederqvickelse. Tingsten AnvTakt. 29 (1887). Ancker Haslund Zaj. 95 (1934). särsk. (tillf.) oeg., om dag varunder ngn är fri från sjukdomsbesvär o. d. Nu har jag ånyo .. ett par rastdagar (mellan anfallen av stenkolik). Atterbom (1854) i 3SAH XXXVIII. 2: 260. —
(2 a β, b β α') -FÅLLA, r. l. f. (i sht i fackspr.) jfr fålla, sbst.2 1, o. -bana, -gård 1. TLandtm. 1900, s. 457 (för hästar). LAHT 1930, s. 562 (för svin). —
1) (i sht i fackspr.) till 2 a β, b β α': inhägnat område där djur (hästar, hundar, kalvar, svin o. d.) kunna rasta sig l. rastas; jfr -bana, -fålla. BtRiksdP 1895, I. 1: nr 34, s. 3 (för hundar). Fatab. 1945, s. 193.
2) till 2 a α, b β β': till fängelse l. sinnesslöanstalt o. d. hörande gård där fångar resp. patienter få ta motion; jfr rast-gård, sbst.1 SvD(A) 1926, nr 63, s. 20 (vid fängelse). DN(B) 1953, nr 227, s. 1 (vid sinnesslöanstalt). —
-HUS. [jfr t. rasthaus, eng. rest-house (båda i bet. 1)]
1) (nästan bl. om utländska förh.) till 1: hus avsett (för resande) att rasta i. Rosen Kap 167 (1912; i Kongo). Vid byn Liang-chien-fang stanna vi en stund för att bese det lilla, som ännu finns kvar efter ett kejserligt rasthus. Hedin Jehol 22 (1931).
2) (i sht i fackspr., numera föga br.) till 2 a β (o. b β α'): hus vari djur (särsk. höns) kunna rasta sig (l. rastas). Rast- och värphus. Möller Fjäderf. 68 (1885). —
(1) -HÅLL. (föga br.) ställe (gästgivargård o. d.) där resande rastar l. ligger över; jfr håll, sbst.1 V 4. Piehl Egypt. 126 (1896). —
(1) -ORT. (rast- 1908. raste- 1741—1833) [jfr t. rastort] (numera bl. tillf.) rastställe, rastplats (se -plats 1). Schück VittA 4: 433 (i handl. fr. 1741). —
(1) -PAUS. (raste- 1953) (mera tillf.) paus för rast (i arbete l. under färd o. d.); jfr -stund. (Vi) cyklar .. med många rastepausar .. stigen nedanför klinten. TurTidn. 1953, s. 88. —
-PLATS, sbst.2 (sbst.1 se rast, sbst.1 ssgr). (rast- 1881 osv. raste- 1773—1932 (i poesi)) [jfr t. rastplatz (i bet. 1)]
1) till 1: plats där ngn rastar l. vilar l. där rast göres l. hålles (vid vandring l. färd l. marsch o. d.), rastställe; äv. oeg. l. bildl. VetAH 1773, s. 194. Till rastplatser .. utses ställen, där tillgång på dricksvatten finnes i närheten. TjReglArm. 1889, s. 421. En mycket omtyckt rastplats för flyttfåglar. FoFl. 1936, s. 82. TurÅ 1945, s. 116 (bildl.).
2) (i sht i fackspr.) till 2 a β, b β α'; jfr -bana, -gård 1. Intill .. (svinhuset) bör finnas rastplats. LmUppslB 1067 (1923). —
(1) -PUNKT. (rast- 1863 osv. raste- 1933) jfr -plats 1; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Sylvan Vial 2: 11 (1863). Studiet av en rastpunkt på hominidernas mödofyllda vandring upp genom tidsåldrarna. SvGeogrÅb. 1949, s. 47 (med syftning på den förhistoriska människan Sinanthropus pekinensis). —
(2 b β α') -RIDA. (i sht i fackspr.) rasta (häst) gm ridning, motionsrida (häst); äv. (i sht i p. pr.) utan obj. En skvadron rastridande spanska husarer. Cederschiöld Maghreb 26 (1918). HbRödStjärn. 55 (1932: rastridas). —
(2 a β, b β α') -RUM, sbst.2 (sbst.1 se rast, sbst.1 ssgr), n. (i sht i fackspr., numera föga br.) rum avsett ss. rastplats (se -plats 2) för djur. Möller Fjäderf. 134 (1885; för ankor). —
(1) -STATION. (rast- 1885 osv. raste- 1936) (numera bl. mera tillf.) rastställe (vid färd). Wrangel HbHästv. 189 (1885). —
(1) -STUGA, sbst.2 (sbst.1 se rast, sbst.1 ssgr). stuga avsedd (för vandrande l. resande) att rasta i; i fråga om svenska förh. om turiststuga (särsk. i de större städernas omgivningar) avsedd för sådant ändamål (ofta äv. med möjlighet till övernattning). Bergman ÖarFjärrÖst. 104 (1931; på Kurilerna). Anordnandet av raststugor i Stockholms omgivningar. TurÅ 1935, s. 420.
Ssg: raststuge-hållare. person som sköter en raststuga (tillser att det finns ved, lyse o. vatten, utför grövre städning o. uppbär avgifter av besökande). TurÅ 1935, s. 420. —
(1) -STUND. (rast- 1817 osv. raste- 1829 osv.) stund varunder ngn rastar l. har l. håller rast; stunds rast (vid vandring l. färd l. marsch l. i l. från arbete o. d.); äv. om skolrast. Lefrén Förel. 2: 183 (1817). Utvädring af skollokalerna under raststunderna. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 501. Värmländska skogskörare med lösfolk, som på väg hem togo sig en raststund. Nordström Sven 7 (1929). —
(1) -STÄLLE. (rast- 1817 osv. raste- 1751—1952) = -plats 1; äv. oeg. l. bildl. PH 5: 3138 (1751). Postiljonerne äro mestadels mutade af värdshusvärdarne .. till att hos resande recommendera vissa rasteställen. Rademine Knigge 2: 194 (1804). Strindberg Inf. 32 (1897; bildl.). SvNat. 1928, s. 74 (för flyttfåglar). —
(1) -TID. (rast- 1783 osv. raste- 1805 osv.) tid då l. varunder ngn rastar l. vilar l. har l. håller rast (vid vandring l. färd l. marsch l. i l. från arbete o. d.); (tid för) rast (l. vila); förr äv. (mil.) om tid varunder en trupp ligger stilla i kvarter för vila (efter l. före marsch l. strid o. d.); jfr -dag, -stund. MoB 5: VI (1783). Melander (lämnade) sina troppar tvänne veckors rastetid uti Kur-Saxen. Fryxell Ber. 8: 34 (1838). (Auktionsförrättaren) tog sig en liten rastetid att äta middag. Carlén Köpm. 2: 319 (1860). Så mödosam var vägen utan rastetid och blund. Fjelner TypStämn. 61 (1925). —
(1) -TIMME. (rast- 1804 osv. raste- 1848) timme varunder ngn rastar l. har l. håller rast; timmes rast (vid vandring l. färd l. marsch l. i l. från arbete o. d.); äv. om skolrast omfattande (ungefär) en timme l. om timme av längre skolrast; förr äv. om skolrast omfattande (ungefär) en kvart; jfr -stund. Wikforss (1804; under raststunde). ÅbSvUndH 8: 18 (c. 1890). Arbetarne, hvilka .. infunno sig på sina rasttimmar för att få höra hur det stod till med pastorn. Roos Skugg. 404 (1891). (Sv.) rasttimme, .. (t.) Freiviertelstunde. Auerbach (1913).
B (utom i ssgrna raste-dag, -stund, -tid numera bl. mera tillf., i sht i vitter l. högre stil l. (i vissa trakter) bygdemålsfärgat): RASTE-DAG, -ORT, -PAUS, -PLATS, -PUNKT, -STATION, -STUND, -STÄLLE, -TID, -TIMME, se A.
(1) -STÄLLE. rastställe. Holmberg 2: 818 (1795). MinnSvNH 9: 242 (1864; bildl.). Östergren (1935). —
Spoiler title
Spoiler content