[jfr ä. d. rebellisk, d. rebelsk, t. rebellisch; till REBELL, sbst. (o. adj.), sannol. efter lat. rebellis (se REBELL, adj.)]
1) om person: som (med vapenmakt) sätter sig upp l. reser sig mot ett lands (lagliga) regering l. regent o. d., upprorisk, revolterande; äv. om handlingssätt o. d.: upprorisk. RA I. 4: 464(1598). (Turkiska regeringen ämnar nästa vår) bringa sina rebelliska undersåter till lydnad. DA 1825, nr 5, s. 1. En rebellisk general. Andersson Drak. 326(1926).
2) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.: som sätter sig upp l. opponerar sig (mot ngn l. ngt), upprorisk, olydig, uppstudsig, trotsig, oregerlig; dels om person, dels om ngt sakligt. (Affekterna) Hwilke, ther the med förnufft icke blifwe styrde .. blifwe rebellisch, sättia sig vp emot sijn Drotning och Herskerinna Skälen. Stiernhielm Lycks. Cart.(1650, 1668). Sjukdomar, som tycktes vara rebelska mot naturen och sjelfva Läkarekonsten. SvMerc. 2: 66(1756); jfr slutet. Du rebellska otacksamma flicka! Remmer Fanchon 74(1820). En mened gör samvetet .. rebelliskt och uppreser menniskan mot sig sjelf. Topelius Fält. 4: 377(1864). Olsson Fröding 57(1950). särsk. (†) med. om sjukdom: motståndskraftig mot (medicinsk) behandling, svårbotad. TLäk. 1834, s. 189.Bergman Folksj. 145(1875). Tholander Ordl.(c. 1875).
