REFUS refɯ4s l. refy4, r. l. m.; best. -en -fɯ4sen l. -fy4n l. -fy4en; pl. -er; äv. REFY refy4, r. l. m.; best. -n; pl. -er.
Ordformer
(-fus 1620 osv. -fy 1804—1949)
Etymologi
[jfr t. refus, refüs, avslag, vägran, eng. refuse, ngt kasserat, avfall; av fr. refus, avslag, vägran, ngt kasserat, avfall, vbalsbst. till refuser (se REFUSERA)]
(i sht i fackspr.) nekande l. avvisande l. avböjande svar; avslag, vägran, förkastande, tillbakavisande; numera särsk. motsv. REFUSERA 2, om avvisande svar l. avslag på en författares o. d. begäran att få ngt publicerat av ett förlag l. i en tidskrift o. dyl. l. att få ngt spelat av en teater o. d.; äv. konkret, dels om brev o. d. innehållande sådant avslag, dels om av ett förlag o. d. refuserat manuskript o. d. OxBr. 1: 143(1620). Samma dag som Konungens sista Refus till Allmogen om bränsvinets lösgifvande blef afskickad. Kellgren (SVS) 6: 85(1779). (Döden) Bjuder oss till långdans .. / Och han tar ej mot refy. Tegnér (WB) 1: 107(1804). Olyckligtvis hade långa Carl samma dag erhållit refus på ett låneförsök. Strindberg Giftas 1: 125(1884). Nationalmusei refus av Josephsons Strömkarlen. Björck HeidenstSek. 9(1946). RöstRadio 1949, nr 34, s. 4 (om refuserat manuskript).
