RESPONSIV res1ponsi4v l. räs1- l. re1-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. responsiv, eng. responsive, fr. responsif; av senlat. responsivus, till p. pf.-stammen av lat. respondere (se RESPONDERA)]
som utgör l. innebär svar; numera nästan bl. (mera tillf.) om person: som besvarar (se BESVARA 2) en handling l. en känsla. Dalin 699 (1871). (Han hade) smekt henne, och hon hade förvånat sig över en oanad lust att vara responsiv. Thunberg HemBorg 85 (1934).
