SEIGNEURIAL sän1jœria4l l. sen1-, l. -jör-, l. 0104, l. SEIGNEURAL sän1jœra4l l. sen1-, l. -jör-, äv. (mindre br.) SEIGNEURIELL sän1jœriäl4 l. sen1-, l. -jör-, l. 0104, förr äv. SIGNEURIAL, adj.; adv. -T.
Ordformer
(seig- 1832 osv. sig- 1829. -al 1909 osv. -ial 1829 osv. -iell 1921)
Etymologi
[jfr eng. seigneurial; av fr. seigneurial, avledn. av seigneur (se SEIGNEUR)]
som tillhörde l. tillkom l. anstod l. liknade l. utmärkte l. på annat sätt hade samband med en fransk seigneur i ä. tid; feodal-; äv. (i vitter stil) allmännare: som tillhör l. anstår l. liknar l. utmärker en hög l. förnäm herre (särsk. adelsman), stormans-, herremans-, herrgårds-, (hög)adlig o. d. (Brinkman o.) Adlersparre Brevväxl. 97 (1829). Det seigneuriala lif som .. föres (på herresätet Nääs i Finland). Ramsay Barnaår 8: 224 (1907). Den seigneuriala typen (av människor), med de smidiga sällskapsgåvorna. SvD(A) 1930, nr 43, s. 15. Det seigneuriala livet i hans barndom hade en gång för alla präglat hans syn på lantlevnaden. Olsson Fröding 84 (1950). De seigneurala rättigheterna. HT 1953, s. 348 (om förh. i Frankrike på 1700-talet).
