SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1967  
SEMIT semi4t, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(schem- 1834. sem- 1767 osv.)
Etymologi
[jfr t. semit, eng. semite, fr. sémite; avledn. av SEM (hebr. Šēm), namn på en av Noaks söner från vilken semiterna ansetts härstamma (jfr 1Mos. 10: 21—32); jfr HAMIT, JAFETIT]
ättling av Sem; numera nästan bl. om person tillhörande den grupp av (i fråga om språk o. kultur samhöriga) folk i l. från sydvästra Asien o. norra o. nordöstra Afrika som omfattar bl. a. babylonier, assyrier, israeliter (judar), araméer, araber o. abessinier; stundom: jude. Brunkman SvGr. 25 (1767; i pl., om ättlingar av Sem). Har du läst den där Heidenstam, för vilkens dikter Karl Otto Bonnier svänger rökelsekaren som en trogen katolsk korgosse — så semit han är! Levertin (1888) i 3SAH LIV. 2: 60. Antisemitismen .. vill skydda kristendomen mot judendomens påverkan samt värja de ariska folken mot semiternas inträngande och lust för att undertrycka. NF 19: 276 (1895). Nilsson ArkeolUppt. 221 (1933). — jfr ANTI-SEMIT.
Ssgr (mera tillf.): SEMIT-FÖRTRYCK. förtryck riktat mot semiter (särsk. judar). Allardt Livsuppg. 134 (1915).
-ÄTTLING. ättling till semit (särsk. jude). Allardt Livsuppg. 134 (1915).
Avledn.: SEMITISERA, v. -ing. [jfr t. semitisieren, eng. semiti(ci)ze, fr. sémitiser] (i fackspr.)
1) tr.: ombilda till likhet med semiterna l. semitiska förhållanden, sätta semitisk prägel på l. ge semitiska drag. Åtskilliga semitiska gudomligheter fingo plats i egypternas panteon, och vissa inhemska blefvo semitiserade. NF 4: 228 (1880). Backman MännRas. 66 (1935).
2) intr.: uppvisa semitiska egenheter; i sht i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (A. Deissmann) har .. hvarken kunnat eller velat förneka, att Nya testamentets grekiska ofta visar en stark semitiserande tendens. SvHumFörbSkr. 4: 10 (1901).
SEMITISK, adj. [jfr t. semitisch, eng. semitic, fr. sémitique] som tillhör l. härrör från l. utmärker l. har avseende på en semit l. semiter (särsk. en jude resp. judar). Arabiskan, det sydligaste af de semitiska språken. Palmblad Palæst. 87 (1823). Ansiktet (är) ej outrerat judiskt ehuruväl med semitiskt tycke. Bergman Patr. 7 (1928). Naturligtvis hade det varit långt billigare (jämfört med kostnaden för förlorade fartyg) att kosta på dessa vårdslöst placerade grund (i vissa svenska farleder) några kraftiga dynamitskott, en kostnad som staten eller försäkringsbolagen säkerligen skulle få igen med semitisk ränta. Möller SöderhSynd. 164 (1932). jfr anti-, ur-semitisk.
SEMITISM104, r. l. m. [jfr t. semitismus, eng. semitism, fr. sémitisme]
1) (i fackspr.) om semitisk kultur (särsk. religion) l. sammanfattningen av de för denna utmärkande dragen. Göransson UndersRel. 1: 167 (1904). Västerns folk (ha) visat sig mer mottagliga än andra för den grekiska kulturen och mera kongeniala med den än den sega semitismen. Athena 43 (1917). särsk. (numera föga br.) i inskränktare anv., om judisk kultur i etnologisk bemärkelse (utan avseende på religiösa förh.); jfr judendom, mosaism. Ekbohrn (1904). 2NF (1916).
2) i sht språkv. på inflytande från (ngt av) de semitiska språken beroende ordform l. uttryck(ssätt) o. d. (i annat språk). SvHumFörbSkr. 13: 16 (1909).
SEMITIST104, m.||ig. [jfr t. o. eng. semitist, fr. sémitiste] (i fackspr.) person (särsk. vetenskapsman) som ägnar sig åt studiet av l. är expert på semitiska språk l. semitisk kultur. NordT 1893, s. 491. SvD(A) 1955, nr 275, s. 4.
Avledn.: semitistik, r. [jfr t. semitistik] (i fackspr.) vetenskap som behandlar semitiska språk o. semitisk kultur. 2NF 25: 61 (1916).
Spoiler title
Spoiler content