SEPARABEL sep1ara4bel l. se1-, adj. -bla. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. separabel, eng. separable, fr. séparable; av lat. separabilis, till separare (se SEPARERA). — Jfr INSEPARABEL]
(i sht i fackspr.) som kan delas l. skiljas, (åt)skiljbar; äv.: som kan avskiljas l. avsöndras, (av)skiljbar. Separabel, (dvs.) skiljbar, skiljaktig. Andersson (1845). Separabel, (dvs.) skiljbar, som kan afsöndras. Ekbohrn (1904). IllSvOrdb. (1955). — särsk.
a) (numera föga br.) språkv. om ordförbindelse: vars beståndsdelar kunna skiljas åt gm ett l. flera andra ord, skiljbar. Noreen VS 7: 16 (1906). Separabla sammansättningar, vilka icke sammanskrivas, äro sådana, vilkas leder kunna skiljas av andra ord, t. ex. stiga (hastigt) upp; inseparabel sammansättning är uppstiga. 3NF 17: 270 (1932).
b) (†) övergående i bet.: särskild, separat; i uttr. under en separabel rubrik, tillhörande en kategori (som kan avgränsas) för sig (vid klassificering av brott); jfr RUBRIK 4 c. Närmast i ordningen till .. brott (mot statens säkerhet), men dock under en separabel rubrik, stå de brott, som äro rigtade .. emot Statens ära. Biberg 3: 310 (c. 1823).
