SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1968  
SJÅPIG ʃå3pig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(äv. sch-, förr äv. skj-)
Etymologi
[avledn. av SJÅP, sbst.1 (o. SJÅPA, v.)]
(vard.) som är l. utmärker ett sjåp (se SJÅP, sbst.1); (tillgjort) blyg l. rädd l. pryd l. blödig l. ömtålig l. dyl.; tillgjord, förkonstlad; pjoskig; i sht förr äv.: enfaldig l. tafatt l. tölpig l. löjligt utstyrd l. klädd i illasittande kläder l. dyl. Nordforss (1805). Sjåpig .. (dvs.) Utan smak eller skick i klädsel, i åtbörder och väsende. Weste FörslSAOB (c. 1815). (Madonnabilden) har ett aflångt sjåpigt Fåransigte. Bremer Brev 1: 49 (1821). Svanornas toalett med nästan sjåpigt förnäma krökar af halsen. TurÅ 1910, s. 273. Ingeborg var icke något sjåpigt barn. Hon kunde möta stora skällande hundar utan att bli rädd. Lidforss Strömgren Förgångn. 77 (1925).
Avledn.: SJÅPIGHET, r. l. f. (vard.) om egenskapen l. förhållandet att vara sjåpig; äv. konkretare, om ngt som bär vittne om l. ger uttryck åt sådan egenskap; i sht förr äv. om egenskapen att vara enfaldig l. tafatt l. tölpig o. dyl. l. om förhållandet att vara klädd i illasittande kläder. Nordforss (1805). Sjåpighet .. (dvs.) brist på smak och skick i klädsel, tal eller åtbörder. Weste FörslSAOB (c. 1815). Sjåpigheter (i namnväg) som Drömliden och Liljekonvaljestigen. SvD 14/2 1926, Söndagsbil. s. 8. Båda pojkarna lade märke till, att hon kallade Kalle för Karl. Det stötte dem som sjåpighet. Hedberg Prins 75 (1936).
Spoiler title
Spoiler content