SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1975  
SKÄRVIG ʃær3vig2, adj. -are (tillf., Östergren (1940)); förr äv. SKÖRVIG l. SKÄRVOT, adj.
Ordformer
(skerfw- (sie-, skie-) 16991743. skjörfw- 1749. skärv- (skiä-, -rf(v)-) 1673 osv. -ig 1675 osv. -og 16991743. -ot 1673)
Etymologi
[till SKÄRV, sbst.3, o. SKÄRVA, sbst.1; jfr ä. t. scherbicht (i bet. 3)]
1) (i sht i vissa trakter) motsv. SKÄRV, sbst.3 1, om mark l. väg o. d.: betäckt av l. full med skärv. VDAkt. 1675, nr 311 (om väg). Sådan skärfvig mark, som till intet annat än skogsväxt är tjenlig. VexiöT 1814, nr 98, s. 2. Moberg Utvandr. 146 (1949; om åker).
2) motsv. (SKÄRV, sbst.3 1, o.) SKÄRVA, sbst.1 1: som består av l. innehåller l. är full av skärvor l. flisor l. som (gm skarpkantighet o. d.) liknar en skärva l. skärvor; äv. (i sht om sten l. berg o. d.): som lätt spricker upp i skärvor l. flisor; äv. bildl. Schück VittA 2: 376 (i handl. fr. 1673). Berget är mycket löst och skärfvigt, så att man kan frukta stalp med tiden. NoraskogArk. 4: 279 (i handl. fr. 1714). Alla kärnplankor, med öpna och sneda kärnsköror, anses .. som mindre goda, dock må ej skörorne vara skärfvige, i hvilken händelse plankan blir utskott. ReglVirkeslefv. 1825, § 70. Krutkornens form .. är vanligen antingen rund eller skärfvig. Fries Krutl. 51 (1869). Uttersbergstornet är uppfört av starkt skärvig och osorterad natursten. Fornv. 1933, s. 265. Martinson Nässl. 135 (1935; bildl.). jfr KRISTALL-SKÄRVIG.
3) [jfr motsv. anv. i ä. t.] (†) motsv. SKÄRVA, sbst.1 2: gjord av lergods. Lind (1749; under scherbicht).
Spoiler title
Spoiler content