publicerad: 1969
SKABBIG skab3ig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. SKABBOT, adj.; n. =.
Ordformer
(schabb- 1595. skab- 1592—1697. skabb- 1541 osv. -et 1694—1701. -ig 1642 osv. -igt 1703 (: skabbigte, pl.). -og 1541—1739. -ot (-ott) 1541—1771. -ug 1680—1742. -ut 1762. -ut, n. 1697)
1) som har skabb (se d. o. 1 a, b), behäftad med skabb, skabbsjuk l. dyl.; i sht förr äv. allmännare: som har hudutslag (som likna dem som känneteckna skabb) l. eksem l. dyl. Om eenne menniskio .. warder skabbott, eller eterhwijt, såsom ther wille spittelska komma på hans kötz hwdh, skal man haffua honom til Presten Aaron. 3Mos. 13: 2 (Bib. 1541). Ett godt recept emot Råttor. .. Eekaska strödd i theras gångar, gör at the warda skabbota, och döö ther aff. IErici Colerus 1: 36 (c. 1645). Om .. (fåren) warda skabbote .., så tages Swafwel och Gallgant, lika mycket af hwardera slaget, stötes i mortelen och blandas med hwita Rosor, Campher och Wax, deraf giöres en salfwa, hwarmed det skabbote Fåret 3 aftoner bör smörjas. Alströmer Får. 44 (1727). På skabbiga hästar förlora håren sin glans och sitt fäste. Florman Hushållsdj. 124 (1834). Skabbiga hundar rotade i avfallshögarna och nakna barn stodo och gapade. Gripenberg Fleming IntKina 138 (1936). Det satt en man därinne, som bundit en skabbig och utskavd fåle vid husgaveln. Moberg Rid 266 (1941). — särsk.
a) i ordspr. Een skabbot Geet, skabbar hela Hoopen. Botvidi 3Pred. 14 (1621, 1627). Skabbot Häst thol ingen skrapa. Grubb 719 (1665). Ett skabbigt får smittar hela hjorden, säjs ordspråksvis för En menniskja af elaka seder kan förföra många. Weste FörslSAOB (c. 1815). Finnig so och skabbig orne komma bäst omsams. Ström SvenskOrdspr. 277 (1926).
b) (†) i utvidgad anv.
β) som har sår liknande dem som kunna uppkomma vid skabb. (En besvärlig lärobok) har .. skaffat mången Gosse wåta ögon och skabbige händer. Posten 1768, s. 338.
2) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. [jfr motsv. anv. i holl. o. eng. samt av t. schäbig; bet. utgår sannol. från anv. om skinnvaror (se slutet)] om ngt sakligt: som är i dåligt l. ovårdat skick l. av låg kvalité l. dålig halt l. dyl., förfallen, usel, sjabbig, sjaskig l. dyl. RP 8: 233 (1640). Gott. Einige Gespräche von Herder (är en bok), som jag .. slutligen öfverkom. .. Det bästa af Herder, jag läst, himmelshögt öfver de skabbiga idéerna. Thomander TankLöj. 5 (1823). En skabbig lokal, smutsig och grå av ålder. Lo-Johansson StädAnsikt. 51 (1930). (Kyrk-)Klockorna gick skabbigt och sakta. Dens. Stat. 1: 5 (1936). Det hade varit en ständig och pressande hetta. Åkrarna stod skabbiga, blåbären i skogen var små som knappnålshuvuden. Ekelöf Prom. 73 (1941). — särsk. om klädesplagg (i sht av skinn) l. fäll l. dyl.: vars hår till stor del är bortnött (o. som påminner om pälsen hos ett djur som har skabb), (ut)nött, (lugg)sliten. Skabbota och lucktande munke-kappor. Borg Luther 1: 460 (1753). Det var en människa med sönderslitna kläder och en skabbig skinnmössa på hufvudet. Strindberg HMin. 2: 196 (1905).
Avledn.: SKABBIGHET, r. l. f. till 1, 2, om egenskapen l. förhållandet att vara skabbig. Serenius (1734; under mange). Alla hade de under armen en pigg eller slokörad hundracka av varierande skabbighet. Ahlgren Terhune RuffsBrav. 110 (1935).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content