SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1969  
SKALKAS skal3kas2, v. dep. -ades; äv. (numera bl. ngn gg) SKALKA skal3ka2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr SKALKERI.
Ordformer
(-as 1526 osv. -a 17681944)
Etymologi
[jfr mht., ä. t. schalken; avledn. av SKALK, sbst.1]
1) (†) handla l. bete sig skurkaktigt l. gement l. illistigt; begå skurkstreck; göra ofog; narras l. lura ngn i ond avsikt, bedraga. Kärleken han affundas intit, kärleken han skalkas intit .., han styggies widh ingen. 1Kor. 13: 4 (NT 1526). (I kyrkstocken) skola .. sättia[s] alle de, som stijma och skalkas vnder gudztiensten. ConsEcclAboP 389 (1660). Det är en synd at skalkas med trolofningar och äktenskap. VDAkt. 1744, nr 463; jfr 2. Schultze Ordb. 4188 (c. 1755).
2) (i vitter stil) handla l. bete l. yttra sig på ett skälmskt l. skälmaktigt l. skämtsamt l. lekfullt sätt, spela ngn ett jämförelsevis oskyldigt spratt, skoja, gyckla, skämta, gäckas; på skämt säga ngt l. driva gäck med ngn l. narras o. d.; äv. oeg. l. bildl., med saksubj. (se särsk. b, c, d). LykkoPris A 4 b (1689). Gif plats, gif plats, ty Nordens vingud nalkas .. / Hör hur han skämtar, / se hur gladt han skalkas / bland nymferna uti den gröna lund. Tegnér (WB) 8: 6 (1836); jfr a. Förklädd Cupido nalkas, / Han farlig är fastän han tyckes skalkas. Hagberg Shaksp. 6: 243 (1849). Det glimmar uti blomstrens kalkar / en himmelsk njutnings glädjetår, / Och vestanvinden yster skalkar / Och kysser så den bort, och svalkar. Bäckström Skald. 3 (1860). Lindström Österhus 211 (1952). — särsk.
a) (numera bl. ngt ålderdomligt) i fråga om erotiskt l. erotiskt färgat, lekfullt, skämtsamt gäckeri (i form av handlingar, gester, yttranden): nojsa; gnabbas; stundom övergående i bet.: bedriva kurtis, flörta. Bellman (BellmS) 1: 60 (1768, 1790). Sprättar och sysslolöse karlar i dussintal svärmade på värdshuset och skalkades med uppasserskorna. Crusenstolpe Mor. 5: 22 (1843). Min nattro stördes .. av ett nygift par, som kysstes och skalkades. Lagergren Minn. 2: 108 (1923). Skalkas med jäntorna. Östergren (1939).
b) om ögon: le skälmskt, lysa av skälmskhet; ge skälmska blickar o. d. Ett ögonpar, / som kärligt skalkas under sälskinnshatten. Topelius Dikt 22 (1911). Dens. Lövf. 71 (1936).
c) (numera bl. tillf.) med subj. betecknande sinnesstämning som tar sig uttryck i skälmskhet o. d. Crusenstolpe Tess. 1: 90 (1847). Må sångens välljud under hvalfven tona / Och glädjen skalkas, ren och oskuldsfull. Östergren NDikt. 155 (1879).
d) (mera tillf.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om litterärt verk: skämtsam, gäcksam o. d. Flickan, en naif skalkande dikt, som slutar med ett slags erotiskt epigram. SvLitTidn. 1821, sp. 250. SvLittFT 1833, sp. 808 (om novell).
Särsk. förb.: SKALKA BORT. (†) till 2, med avs. på tid: fördriva med skämt l. skoj, skämta bort o. d.; anträffat bl. i pass. Lenngren (SVS) 2: 301 (1793).
Spoiler title