SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1970  
SKAMPER, adj.; adv. -T (Gevaliensis Dav. 43 b (1604)).
Etymologi
[sv. dial. skamper, arg, bitter, skarp, amper, vass, mager, kvick, lustig, god, välartad; jfr ä. d. skamper, hård, bister, rask, övad, d. dial. skamper, mager; sannol. av mlt. schamper, hånfull, skymflig, lt. schamper, bister, skarp, mager, knapp, dålig, motsv. mnl. schamper, begabbande, hånfull, holl. schamper, hånfull, sarkastisk, oförskämd, skarp (i ä. holl. äv.: slug, listig, slipad); till den stam som föreligger i mnl. schampen, håna, bedraga, i avljudsförh. till mlt. o. mnl. schimpen, håna, skymfa, motsv. fht. scimpfen (se SKYMFA)]
(†)
1) om yttrande (i tal l. skrift) l. brev o. d.: kränkande l. skarp l. hård; äv. om person: arg, bister, amper; äv. (ss. adv.) i uttr. se skampert ut, om person: se bister ut. G1R 29: 465 (1560; om beskyllning). Gevaliensis Dav. 43 b (1604: sågh skampert vth). HH XVIII. 2: 45 (1688; om reprimand). H:s M:ts bref til rådet är temmelig skampert. Bark Bref 1: 42 (1703). Min fader är hård, och styfmor grufliga skamper. Palmfelt Ecl. 10 (1740). Nicander VirgEcl. 17 (1752).
2) slug, listig, slipad. Oss tycker på then handling j med them giordt haffue ära the ider alt forskamper, them bliffuer inrymt alt thet the begära. G1R 10: 21 (1535). Lindner Tijdhfördr. 89 (1641).
3) [jfr 1] om vind l. årstid: hård, bister, bitande. Rudbeckius 2Pred. D 3 b (1622, 1637; om vinter; i bild). Nordan Wind, han är wäl skarp och skamper / Så man i Näfwen blåås, med kalla Footen stampar / Dock är han frisk och torr. Spegel GW 73 (1685).
4) om ämne l. preparat: frätande stark; i avledn. SKAMPERHET.
5) i fråga om smak: amper. Spegel 18 (1712; om smak). (Sv.) Skamper .. (lat.) acris, idem quod amper. Ihre (1769); jfr 1.
6) mager, torftig, dålig l. dyl. O We, huadh ther (dvs. i det hus där vårdslöshet råder) är skampert till at gesta. Aschaneus HwsRegl. 16 (1614). (Afrikas) skogar, såsom wid Cap och annorstädes, äro fulle med fruktbärande trän och sådana, hwars löf skina som guld och silfwer, då wåre bestå af barrträn och se nog skampre ut. Linné Diet. 2: 77 (c. 1750).
7) snabb, rask, kvick; djärv. Swedberg Schibb. 380 (1716). Schultze Ordb. 4204 (c. 1755).
8) fin?, angenäm? I waren wällkommen mÿn dulle (dvs. väna?) Rooss / I ären så skamper att såffua hooss. Visb. 2: 25 (c. 1600; yttrat av maken till hustrun som återvänder från ett bröllop).
Avledn. (†): SKAMPERHET, f. till 4, om egenskapen att vara frätande l. stark. Smörj .. medh Rosenolia .. på thet Salwan (för borttagning av hår) förmedelst sin skamperheet skul icke skada må. Hildebrand MagNat. 29 (1650).
Spoiler title
Spoiler content