SKAVLA ska3vla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) frånskilja l. lämna (ngt) ss. odugligt, rata. Åsnan .. får gemenligen hålla til godo det, som wräkes, skaflas, och lemnas oätit af Hästar och boskap. Orrelius Djurkänn. 505 (1776).
2) ödsla med (ngt); äv. abs.: ödsla. LoW (1911).
Särsk. förb. (till 1; numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SKAVLA AV10 4. avskilja (ngt) ss. odugligt, rata. Ende hästen måste nödvändigt fodras med bästa hö: thet han ther skaflar af, eller krubbovraket får koen lof att äta. Boding ÅngermHush. 29 (1747); möjl. icke särsk. förb. —
SKAVLA BORT10 4. skilja l. rensa bort (ngt) ss. odugligt. Man kan omöjligen använda .. (renmossan) orensad: icke ens renen gör det: han knapprar så behändigt och skaflar bort det svarta rosket. Læstadius 2Journ. 260 (1833).
SAOB
