SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1974  
SKYMF ʃym4f, r. l. m. f. (Gustav II Adolf 533 (1629) osv.) ((†) n. ConsAcAboP 3: 250 (1667), Cygnæus 10: 128 (1851)); best. -en; pl. -er (Werwing Hist. 2: 55 (c. 1690) osv.), äv. (numera föga br.) -ar (Weste (1807), Schildt Houmark Väg. 40 (1919)).
Ordformer
(skimf (sch-, -ff) 16291740. skimpf (sch-) 16621711. skymf (sch-, -ff, -ph) 1667 osv. skymft 1690. skympf (-ff) 16921758)
Etymologi
[av t. schimpf, skymf, i ä. t. äv.: skämt, förströelse o. d., av mht. schimph, schimpf, skämt, förströelse, lek, riddarspel, skymf, av fht. scimph, skämt, lek, vbalsbst. till scimphen (se SKYMFA); formen skymft beror på kontamination med SKYMT, sbst.1 (se SKIMT). — Jfr SKIMP, sbst.1]
skymfande; äv. dels (utan tanke på ngns uppsåtliga aktiva handlande) övergående i bet.: skam (se d. o. 1) l. vanheder l. vanära, dels (o. numera vanl.) konkret(are), om ngt (handling l. beteende l. yttrande l. dyl.) varigm ngn skymfas, (uppsåtlig) grov förolämpning l. kränkning l. förnärmelse l. förödmjukelse l. dyl.; särsk. föregånget av bestämning i gen., betecknande den som skymfa(t)s resp. den som lider (lidit) skammen. Tillfoga (förr äv. bevisa) ngn en skymf. Vederfaras, lida en skymf. Fördraga, smälta, svälja en skymf. En grov, outplånlig, olidlig, offentlig, blodig skymf. Hämnas (förr äv. hämnas på) en skymf. En skymf mot (förr äv. åt) ngn. En skymf som endast kunde avtvås i blod. Gustaf II Adolf 533 (1629: bewisa). Knöppel Möt. 11 (1750: hämnas på). Om andra aflåta at wara menniskor, så är det deras skymf; förtörna de Gud, så är det deras olycka. Hoffmann Förnöjs. 215 (1752). Valerius Belloy Gast. 8 (1801: åt). Förbittrade draga de sändmän bort / och budskap bära / om kungens skymf (dvs. att han fått avslag på sitt frieri o. blivit kallad kung Gråskägg), men han svarar dem torrt / att inom kort / kung Gråskägg skall hämna sin ära. Tegnér (WB) 5: 35 (1825). Till denna, Carl Gustafs rätt och anseende kränkande, vägran att erkänna honom för Sveriges laglige Regent, fogade också Johan Casimir andra skymfer. CThJärta i 2SAH 17: 344 (1836). Till sin egen skymf. Sundén (1891). Skymf och smälek östes från alla håll över (Chicago, emedan staden åtagit sig en världsutställning, vilket ansågs förmätet). Zilliacus VandrÅr 3: 10 (1923). En man kan icke, får icke, förlåta en skymf mot sin mor. Lagergren Minn. 2: 175 (1923). — särsk.
a) i vissa numera obrukliga l. bl. tillf. använda uttr.
α) ha någon skymf av ngt, lida någon skymf på grund av ngt. Om Ingrid Ragwalds Doter haft någon skymf af sin flyktiga kärlek (dvs. sin kärlekshistoria med Ivar Sneis) wet jag intet. Lagerbring 1Hist. 2: 246 (1773).
β) kasta en skymf över ngn, dra skam över ngn, kasta skymf på sig själv, dra skam över sig själv. Lindfors (1824: på sig sjelf). Tanken att hennes närvaro kastat en skymf öfver Henrik förkrossade henne. Ridderstad Samv. 2: 311 (1851).
γ) på skymf, i avsikt att skymfa. Förfärande larm, / Oss bestormar, på skymf anstiftadt. Spongberg Soph. 13 (1866).
δ) visa vanvördnad och skymf emot ngn, visa vanvördnad mot o. skymfa ngn. ConsAcAboP 11: 423 (1725).
b) i uttr. vara en skymf för ngn, förr äv. vara ngn en skymf, i sht förr äv. med personsubj.: vara en skam(fläck) för ngn. Vara enom en skymf. Schultze Ordb. 4457 (c. 1755). Han är en skymf för hela slägten. Meurman (1847).
Ssgr (Anm. Nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till skymfa): A: SKYMF-BREV. (skymf- 1822 osv. skymfe- 18261937 (om ä. förh.)) (förr) öppet brev utfärdat av gesällförening l. mästarförening l. dyl. o. vari gesäll förklarades ovärdig att tillhöra gesällernas gemenskap l. erhålla arbete o. d. resp. mästares verkstad förklarades avspärrad från arbetskraft o. d.; jfr skymfa e o. skalke-brev. SC 3: 133 (1822). Rig 1925, s. 181.
-FULL. (skymf- 1934. skymfe- 1865) (numera mindre br.) full av skymfer, skymflig. Hedberg Bröll. 107 (1865; om gåva). (Livet) är sår som bulnar och kval som slår / och skymffulla nederlag. Grundström Dyhav. 50 (1934).
-NAMN. [jfr t. schimpfname] skymfande l. skymfligt namn, öknamn l. smädenamn. Reuterdahl Mem. 208 (1859).
-ORD. (skymf- 1679 osv. skymfe- 1737) [jfr t. schimpfwort] skymfande ord (i sht skymfligt tillmäle l. skällsord). SthmStadsord. 1: 268 (1679). Benämningen Mössor (var) i början snarare .. ett skymford mot dem, som ej hyllade Hattarnes åsigter, än namn på ett bestämdt parti. Malmström Hist. 2: 147 (1863).
-SKRIFT. [jfr t. schimpfschrift] (numera bl. tillf.) smädeskrift, nidskrift. Nordforss (1805).
-VISA. [jfr t. schimpflied] (numera bl. tillf.) smädevisa, nidvisa. Nordforss (1805).
B (numera bl. i skildring av ä. förh.): SKYMFE-BREV, -FULL, -ORD, se A.
Avledn.: SKYMFISK, se skymfa avledn.
SKYMFLIG, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content