SLÖRPA slœr3pa2, v. -ade; l. -er, -te, -t, -t (ipf. -ade Östergren(1941) osv. -te Juhlin osv.); vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. slyrpa, slörpa; sannol. ljudhärmande (jfr SLÖRP, interj., o. SLURPA, v., samt sv. dial. slirp, skvätt)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sörplande äta (ngt), sörpla (ngt); jfr SLURPA, v. Kaptenen .. / .. slörpte ärter och af fläsket åt. Juhlin Hundv. 42(1875, 1905). (Mefistofeles till Faust:) Hur kan du väl som ugglan lefva / Försutet lif i håla och i skrefva / Och slörpa näring som en tossa / Ur stendropp och ur fuktig mossa? Rydberg Faust 92(1876). Lönnerholm SprJönk. 114(1972).
SAOB
