[jfr d. sludrig, slarvig, sladdrande, lt. sluderig, skvalleraktig, t. schluderig, schludrig, slarvig o. d.; till SLUDDRA]
1) (numera föga br.) motsv. SLUDDRA 1:slarvig l. vårdslös l. försumlig o. d. Schultze Ordb. 4558(c. 1755). Lidner var skald, han hade det poetiska uttryckets gåfva, ehuru han, sluddrig till karaktären som han var, icke lyckades nå fram till en enhetlig stil. Sylwan Kellgren 131(1912). Östergren(1941).
2) motsv. SLUDDRA 2, om person l. (vanl.) om röst o. d.: som sluddrar, sluddrande; suddig l. oklar l. otydlig; äv. om uttal l. tal o. d.: sluddrande, suddig, oklar, otydlig; äv. dels i uttr. sluddrig på målet (äv. i målföret), dels bildl. (särsk. med tanke på innehållet: pladdrig, pladdrande). Spegel 505(1712: tala sludrigt). De Geer Minn. 1: 114(1892; om uttal). Den gamle mannen var sluddrig och hans meningar kommo ibland så galet fram, att folket tyckte det var en ynkelse. Högberg Vred. 1: 104(1906). Ekelund Brev 2: 58(1919; om brev). Sundström Ljug. 17(1934; om predikan). Jag tyckte jag hörde något, sade han en smula sluddrig på målet av all den alkohol han inmundigat. Krusenstjerna Fatt. 4: 450(1938). Östergren(1941: i målföret). Gustaf-Janson Råtun. 261(1962; om röster).
Avledn.: SLUDDRIGHET, r. l. f.
1) (numera föga br.) till 1: slarvighet l. vårdslöshet l. försumlighet. Sundén(1891). Cannelin(1939).
2) till 2, om egenskapen l. förhållandet att vara sluddrig, suddighet l. oklarhet l. otydlighet (i talet). Lundell(1893); möjl. till 1. Auerbach(1913). Sluddrighet i talet. Cederblad LevOrd. 30(1933).
