SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1981  
SNÖRVLA snœr3vla2, äv. SNÖRFLA snœr3fla2 l. SNURVLA snur3vla2 l. SNORVLA snor3vla2 l. SNORFLA snor3fla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (mera tillf., Dalin FrSvLex. 2: 401 (1843: snorflare) osv.); jfr SNÖRVEL.
Ordformer
(snorfl- 18361889. snorvl- 1889. snurvl- 1971. snörfl- 18451963. snörvl- 1889 osv.)
Etymologi
[sv. dial. snörvla, snörfla, snurvla, snurfla, snårvla; av ljudhärmande urspr.]
om person: andas (l. utstöta luft) med snarkande l. kraftigt snusande ljud gm (den tilltäppta l. snoriga) näsan; (ihållande) dra upp snor l. dra snor upp o. ner i näsan; prata l. tala l. gråta snörvlande (i ovan angivna bet.); äv. om djur: dra in l. utstöta luft med ett läte som påminner om persons snörvlande, andas l. fnysa med ett snarkande läte; ss. vbalsbst. -ande l. -ing äv. konkretare, om snörvlande läte l. yttrande; jfr SNÖRKLA, v.2, SNÖRPLA 1, SNÖVLA. AB 1841, nr 105, s. 3. Det var tyst i stugan och endast Rundqvist hördes snörfla borta vid spisen. Strindberg Hems. 20 (1887). Lidforss DQ 2: 450 (1892: i talet). Ett skott smällde, och ett utdraget morrande hördes, som dog i ett snörflande, grötigt af blod och dödsängslan. Sedan låg hunden stilla. Norlind Hell 1: 99 (1912). Snyt sig då pojke och stå inte och snörvla så där! Thorén Herre 301 (1942). De (dvs. de vid begravningen sörjande gummorna) gjorde rätt i att inte snörvla och åbäka sig när en gammal människa gick all världens väg. Fridegård Somm. 230 (1954). Från Beda kom en liten försagd snurvling som kunde betyda både ja och nej. Gustaf-Janson Kiv. 236 (1971). — särsk.
a) ss. anföringsverb: snörvlande yttra; äv. med obj. betecknande yttrande: snörvlande uttala l. framföra; jfr c β α' o. SNÖVLA a. Cavallin Kipling Wi 108 (1897). Prästerna snörvla predikan / med släpande sömnig ton. Blomberg Fejd 49 (1917). Det går nog bra, snörflar han. Martinson OsynlÄlsk. 196 (1943).
b) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr c β β' o. SNÖVLA b. Den lille snorflande slyngeln! Marryat KonEgen 218 (1836). Forss SnuggsnLäg. 109 (1939).
c) i utvidgad anv.
α) tala på ett dumt l. vilseledande sätt; jfr SNÖVLA c α. SvD(A) 1924, nr 66, s. 9.
β) med saksubj.; jfr SNÖVLA c β. Orgeln skrällde, pep och snörflade. Hillman Palacio Valdés MoM 277 (1895). Snoret snörflar i nässvalget. Arnér Finnas 9 (1961). särsk.
α') motsv. a. Dragspelet gnäller. Fioliolej, fioliola, urr, orr! snörflar det. Johansson RödaHuv. 2—3: 258 (1917).
β') i p. pr., med sakligt huvudord; äv. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr b); särsk. dels om (egenskap hos) läte l. andedrag o. d.: som kännetecknas av att (l. som erinrar om det läte som uppstår då) luften passerar genom näsan på ett onormalt sätt (till följd av att denna är skadad l. mer l. mindre tilltäppt), dels om föremål l. företeelse: som frambringar ett läte som erinrar om en persons snörvlande; jfr SNÖRVLIG, SNÖVLA c β. Lundberg HusdjSj. 559 (1868; om ljud). Han satt en stund tyst .. tuggande och jemkande på sin snörflande, utbrända pipsnugga. FrSkog. 89 (1892). Han sov med långa, snörvlande andedrag. Svenson-Graner Väg. 62 (1918). Ur snuggan han drar några snörvlande bloss. VFl. 1931, s. 173.
Särsk. förb.: SNÖRVLA FRAM10 4. snörvlande frambringa (ljud o. d.) l. uttala (ngt); äv. ss. anföringsverb; jfr snörvla a. (Den sovande) vaknade .. och snörflade fram: — Det var min droska. Tavaststjerna Inföd. 54 (1887). Toner, som snörflades fram genom näsan. Elkan Österl. 179 (1901). (Den harmynta) snörvlade fram sin tro på sin Herre och Frälsare. Lagerkvist Bar. 93 (1950).
SNÖRVLA I SIG10 4 0. snörvlande dra in (ngt) genom näsan; äv. oeg. l. bildl., med saksubj. (jfr snörvla c β). Högberg Fåg. 92 (1912). Sågen snörflar i sig en laddning (timmer) till. Johnson Här 243 (1935).
SNÖRVLA TILL10 4. låta höra ett snörvlande ljud, ge ifrån sig en snörvling. Strömborg Runebg 1: 47 (1880).
Ssg: SNÖRVEL-TON. snörvlande ton. Fröding Eftersk. 1: 142 (1887, 1910).
Avledn.: SNÖRVLIG, adj. som snörvlar; som har avseende på l. kännetecknas av snörvlande; jfr snörvla b, c β β', snövlig. Med näsan snörvlig av snuva. Ekelund Haanpää Hemf. 147 (1927). Han suger på en gammal snörvlig snugga. SvD(B) 1951, nr 80, s. 11; jfr snörvla c β β'. SvD(B) 1956, nr 145, s. 10 (om röst).
Spoiler title
Spoiler content