SPIRITUALISERA spir1itɯal1ise4ra l. spi1-, äv. -ual1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr nor. spiritualisere, t. spiritualisieren, eng. spiritualize (äv. i bet. 2), fr. spiritualiser; ytterst till lat. spiritualis (se SPIRITUELL)]
1) (numera bl. i fackspr., i sht filos. o. teol., samt i vitter stil) motsv. SPIRITUELL 1, om person l. (i överförd anv.) ngt sakligt: förandliga (ngt); särsk. i fråga om religiös inriktning på en omedelbar andlig förbindelse mellan människan o. Gud; stundom äv. (delvis motsv. SPIRITUELL 2) i utvidgad anv., närmande sig l. övergående i allmännare bet.: ingjuta själ(fullhet) i, besjäla, liva, göra ”spirituell”, äv.: förfina. Leopold 4: 212 (c. 1820; med avs. på materien). Uppriktigt sagdt trodde vi knappast, att denna skådespelerska var i stånd att till denna grad så att säga spiritualisera, att ingjuta själ i den beundransvärda teknik, hvaröfver hon förfogar. GHT 1898, nr 286 A, s. 3. Cigarren glöder och atmosfären är impregnerad av den spiritualiserande nikotindoften. Lidman Vällust 23 (i handl. fr. 1904). Tvänne älskande, vilkas kärlek ej stelnar i tomma fraser och ej heller .. spiritualiseras till ett platonskt svärmeri. Lamm UpplRom. 1: 212 (1918). Nöjeslivet från Fastingen har onekligen spiritualiserats. SvD(A) 1931, nr 141, s. 11. Konst är alltid skapelse, aldrig kopia av en verklighet. Konst är alltid spiritualisering av världen. Josephson KonstvFöd. 19 (1940). (Mystiken) har för Västerlandets vidkommande sitt upphov i nyplatonismen och återverkar teologiskt hos Augustinus, de tyska medeltidsmystikerna samt inom alla de rörelser och sekter av spiritualiserande slag, som uppstått på protestantisk mark. ÅbKristHum. 1964, s. 32.
