SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1989  
STILLSAM stil3~sam2, adj. -samme, -samma; -sammare. adv. -T.
Etymologi
[jfr ä. t. stillsam; avledn. av STILLA, adj. o. adv.]
1) motsv. STILLA, adj. o. adv. 1: som inte röres l. (vanl.) som röres l. rör sig blott långsamt (o. utan stora l. våldsamma växlingar i aktiviteten o. d.); stilla; äv. motsv. STILLA, adj. o. adv. 1 b, om vatten o. d.; ngn gg äv. om väder: stilla (se STILLA, adj. o. adv. 1 a); jfr 3. Dyiga strandängar vid Sundets stillsamma vatten. TurÅ 1906, s. 5. I stillsamt väder. Cannelin (1921). Ebba .. gjorde ibland en antydan till gest med sina stillsamma händer. Edqvist Kamr. 143 (1932). — särsk. om barn: som kännetecknas av liten rörelseaktivitet l. av långsamhet l. (med bibet. av 2) försiktighet l. förtänksamhet i sina rörelser l. sin framfart (t. ex. i lekar) o. d.; äv. ss. adv. Om .. föräldrar i sitt oförstånd anstränga sig att få barnen så stillsamma som möjligt, så begå de häruti ett stort missgrepp. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 67. Därs. (ss. adv.). Sture fick beröm av far och mor för att han var stillsam och lydig. Moberg Sedebetyg 99 (1935).
2) motsv. STILLA, adj. o. adv. 3 a, om person: benägen för att vara stilla l. förhålla sig stilla; stilla l. lugn l. saktmodig l. fridsam l. behärskad o. d.; äv. med inbegrepp av långsamhet l. försiktighet o. d. i rörelser (jfr 1 slutet, 4, STILLA, adj. o. adv. 1); ngn gg äv. om djur; äv. bildl. Han är mycket stillsam av sig. En stillsam yngling, som inte gör något väsen av sig. Du vet att fast jag är stillsam till sinnes, så har jag allt näfvar, som duger. Carlén Köpm. 2: 30 (1860). (Näktergalen) visar sig lugnare och stillsammare än .. (andra småfåglar). LbFolksk. 173 (1890). Husen stodo som trötta och stillsamma åldringar. Asplund Stud. 12 (1912). (Gubben) Fjällmark och Nils-Teodor äro lika fåmälda, lika stillsamma under sömnen som i vaket tillstånd. Boberg FjällmF 108 (1930). Gullberg Terzin. 62 (1958; bildl., om matta av ormbunkar på en sten).
3) motsv. STILLA, adj. o. adv. 3 b, om ngt sakligt: stilla; ofta närmande sig l. övergående i bet.: som inte märks så mycket (vid ytligt betraktande), inte påfallande l. framträdande l. påträngande o. d. En stillsam humor, ironi, stillsam skepsis. Ahlman (1872). ”Då jag öppet tillfrågas, säger jag lika öppet nej,” svarade hon på sitt vanliga stillsamma sätt. Idun 1888, s. 265. Ett förargelsens tecken genom den stillsamma hänsynslösheten emot konventioner och bud, var .. (C. J. L. Almquist) och är alltjämt den .. häftigast angripne av våra stora .. författare. 2SvBL 1: 490 (1918). Till och med Borenius blev litet på snusen, ett .. stillsamt rus. Siwertz JoDr. 57 (1928). Efter lunch hade .. (storstadsbarnen på utflykt) någorlunda lugnat sig och kunde leka litet stillsammare lekar. Lundberg-Nyblom Barn 51 (1933). Det är mot sådana i all sin ljudlöshet bullrande spektakel som (mimartisten) Marceau låter stillsammare nummer .. verkningsfullt kontrastera. Ruin SjunknH 31 (1956). Han svarade i tämligen stillsam ton: — Vem din herre är begriper jag inte. Gyllensten Grott. 205 (1973). — särsk.
a) (föga br.) motsv. STILLA, adj. o. adv. 3 d: som kännetecknas av fred l. fredliga förhållanden, fredlig (se d. o. 2). KKD 10: XXV (1914).
b) motsv. STILLA, adj. o. adv. 3 e, om ort l. plats o. dyl. l. om orts osv. läge o. d.: stilla. (Ateljen har) förträfflig lägenhet, ypperlig dager, stillsamt läge midt i tjocka staden. Scholander I. 2: 8 (c. 1870). Det tysta och stillsamma Wittenberg. NordRevy 1895, s. 7. En gammal flandrisk stad, vid vars stillsamma torg hans (dvs. M. de Ghelderode) stamkrog .. ligger. BonnierLM 1954, s. 118.
c) om ceremoni (begravning l. vigsel o. d.): som sker i stillhet (se d. o. 3 g). Det blef ett stillsamt bröllop. Endast de närboende voro inbjudna. TurÅ 1910, s. 109. Det blev en stillsam begravning. Widding 1812 363 (1970).
d) (i sht i fackspr.) i fråga om estetisk verkan: som icke har en iögonfallande l. påfallande l. påträngande l. häftig l. våldsam karaktär; lugn (se LUGN, adj. 5 slutet) l. diskret (se d. o. 4 b). Djur- och fågelvärlden visar .. det mest .. vackra, vare sig det gäller det lysande eller de mera stillsamma (färg)sammansättningarna. Arsenius MannKläd. 66 (1902). Detta porträtt, såväl som andra Troilis, skulle säkerligen vinna på en stillsammare, helt oval inramning. Kjellin Troili 2: 155 (1917). Vid Lilla Trädgårdsgatan .. låg med sin stillsamma fasad den teater, där (osv.). Siwertz i 3SAH LXXIV. 2: 13 (1966).
4) ss. adv. (jfr 1 slutet), motsv. 2 o. 3; äv. med inbegrepp av tanke på långsamhet l. försiktighet i rörelser (jfr 1, 2, o. STILLA, adj. o. adv. 1) l. på lågmäld röst (jfr STILLA, adj. o. adv. 2). Hon frågade stillsamt vad han menade. Hon gick och pysslade helt stillsamt. Den genialiskt häftige Luther, den stillsamt lärde Melanchton. Hammarsköld SvVitt. 1: 56 (1818). Tine steg sakta upp, tände stillsamt lampan och satte sig igen. Karlfeldt Bang Tine 222 (1902). Stillsamt kan man undra, om nutida debutanter har lika täta överläggningar med sig själva, lika många kasserade manuskript bakom sina första böcker (som H. Gullberg). SvLittTidskr. 1961, s. 154; jfr STILLA, adj. o. adv. 3 f. Strax innan han kom till en höjdpunkt (i sin historia) kluckade han stillsamt för sig själv och det var de enda skratt som i kväll bestods hans berättarkonst. Ekman Dödsklock. 33 (1963). Widding 1812 353 (1970).
Avledn.: STILLSAMHET, r. l. f. till 2, 3, om egenskapen l. förhållandet att vara stillsam. Schulthess (1885). Klassicism och romantik förenade snart nog sina böljor i en gemensam fåra (i franskt måleri), och den stillsamhet, som efterträdde vapenslamret, kom entusiasten att tala ringaktande om 1840-talets måleri. Nordensvan SvK 202 (1892). (Sv.) Stillsamhet .. (ett ställes) (t.) Stille. Klint (1906); jfr stillsam 3 b. (A. Branting) ägde en yster kvickhet och en bizarr humor medan .. (H. Brantings) skämt bar godmodighetens och stillsamhetens prägel. Höglund Branting 1: 173 (1928). Ekelöf Prom. 126 (1941). särsk. (numera föga br.) om stillhet (se d. o. 3 a) i naturen. Ljuv är nattens stillsamhet. Diktonius JordÖmh. 88 (1938).
Spoiler title