STOSA stå3sa2 l. stω3sa2 l. STOSSA stos3a2, v. -ade; vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(stos- 1906 osv. stoss- 1941 osv.)
Etymologi
[liksom d. stose av t. stossen, stöta, sammanfoga (med ”stosstygn”) m. m. (se STÖTA). — Jfr STOS]
textil. sammanfoga l. fästa tygkanter l. skoning l. fålla (med knappt synlig l. osynlig söm) med sneda stygn som delvis går in över kanterna; äv. dels i p. pf. i adjektivisk anv. (om söm): sydd på nämnda sätt, dels ss. vbalsbst. -ning, konkretare: söm l. sammanfogning åstadkommen på nämnda sätt. (Sv.) stosning .. (t.) Anstoss. Klint (1906). En stossad söm, väl utförd, blir knappast märkbar. Fröberg Skrädd. 69 (1941). Kantstossning .. (dvs.) Stossning av tygdel på öppen kant mot en annan inviken kant under brukas .. för att erhålla en tunn kant (ex. kragkant). Därs. (Ytter-)Kanten (på kragen) stossas så väl och nära, att det knappt märkes efter påpressningen. Därs. 119. Björkman Skräddarlex. 107 (1988: Stosning). jfr: (Man) lägger .. de sammanstossade delarna så intill varandra, att den på kanten befintliga sömmen genom lätt rivning med fingret tryckes in i den. Fröberg Skrädd. 69 (1941). — jfr ÖVER-STOSA.
Ssg: STOS- l. STOSS-STYGN. (numera mindre br.) textil. stygn som används vid o. kännetecknar ”stosning”. Fröberg Skrädd. 69 (1941).
Anm. till STOSA. Tholander Ordl. (1872) upptar ett verb stosa med bet.: stoppa, täppa, vilket möjl. är en avledn. av STOS i bet. 1.
SAOB
