STRÅNK stroŋ4k, äv. STRONK stroŋ4k, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(stronk c. 1755—1818. strånk c. 1755 osv.)
Etymologi
[sv. dial. stronk; jfr d. strunk, mlt. strunk, lt. stronk, mnl. stronc (nl. stronk), mht. strunc (t. strunk); etymologiskt identiskt med nor. dial. strokk, smalt träkar med lock, smörkärna; besläktat med lett. striùgas, kort, o. STRUNK]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om (vanl. bladlös o. ogrenad) styv, grövre stjälk l. stam på l. av örtartad växt (särsk. om kålstock); äv. dels koll., dels om ört med sådan stjälk osv. Strånk .. Stubbe el. stamn af kål el. andra wäxter. Schultze Ordb. 5119(c. 1755). Axskaftet (eller den delen af stronken (Stipes) som vidtager der löfvet är fästat och fortsättes till axets början). VetAH 1809, s. 62. De gröfsta strånkarne skäras ur hwitkål, hwarefter den skäres fint eller hackas. Sjöberg Singstock 351(1832). Unge Rappe 75(1835; om tobaksstjälk). Torr(a) stjelk(ar), ”strånkar” af sprängört o. d. WoL 705(1886). NysvSt. 1922, s. 183 (om ört).(Han) griper .. resolut serveringsskeden, och med en skummande rörelse runt fatets kant håvar han till sig brorslotten av de garnerande vita strånkarna. .. (Efter att ha tagit en smakbit utbrister han:) ”Jag trodde det varr sparris, men de ä barra nåra förrbannade sockerrötter!” Scholander VisLut. 47(1933). — jfr KÅL-STRÅNK.
Avledn.: STRÅNKAKTIG, adj. som liknar l. erinrar om en strånk l. strånkar. Obegripligt, at en (ärt)växt, som är så skör och strånkagtig, dock kan tränga sig igenom en stenhård jord. Muncktell Dagb. 2: 194(1818).
SAOB
