SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1997  
SUCKAN suk3an2, r. l. f. (m. Lind (1749)); i best. anv. utan slutartikel.
Ordformer
(sock- (-å-) 1526—1596. such- 1697. suck- (-kk-) 1526 osv. suk- 1569—1632)
Etymologi
[fsv. sukkan; avledn. av SUCKA, v.]
(numera bl. i högre stil, ålderdomligt)
1) motsv. SUCKA 1: suckande; äv. inbegripande utstötande av jämrande l. klagande ljud l. yttrande o. d., jämmer l. klagan; äv. i konkret(are), individuell anv., om enskild omgång av suckande (förr äv. liktydigt med: suck); äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (se särsk. c), ofta liktydigt med: vånda. Suckan och gråt l. jämmer l. klagan l. ängslan l. bävan l. sorg. OPetri 1: 65 (1526). Och haffuer iagh hördt Israels barnas suckan, huilka the Egyptier medh arbete förtunga. 2Mos. 6: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: jämmer över att ..). Jagh kan och icke Vthan stoor hiärtans suckan vthi all Vnderdånigh ödmiukheet E(r)s HöghG(revlige) Excell klageligen andraga mig wara förekommit, at (osv.). NNycopensis (1660) i BraheBrevväxl. II. 1: 178. En liten suckan, som Nancy här wid upsände, tyktes witna, det hon ej war af Modrens smak (osv.). Ekelund Fielding 3: 395 (1765). Tror ni, att jag lever i ständig sorg och suckan? Stolpe DödVäntr. 189 (1930). Väinämöinen återvände, gick en stund i gråt och suckan. Collinder Kalev. 52 (1948). särsk.
a) med uppmärksamheten särskilt riktad på frambringandet av de med suckande förknippade ljuden o. d. Wiwallius Dikt. 87 (1632). (Gud) borde endast skapat växter .. En jord utan kreaturens suckan och skallande människoröster. Krusenstjerna Fatt. 1: 73 (1935).
b) motsv. SUCKA 1 b, närmande sig l. övergående i bet.: längtan l. trängtan l. åstundan l. angelägenhet o. d.; särsk. med bestämning styrd av prep. efter, stundom äv. för, vars huvudord anger föremålet för denna längtan osv. Wieselgren SvSkL 2: 437 (1834). Ett omvändelseförsök, som den fromma Eusebia i sin suckan för ynglingens salighet hade företagit sig. Rydberg Ath. 152 (1876). Söderhjelm Runebg 1: 341 (1904: efter).
c) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv., med saklig bestämning i gen. (jfr SUCKA 1 i β); särsk. i fråga om (ljudet från) vind l. vatten i rörelse (ofta liktydigt med: sus l. brus). Öppnas i salen kakelugnsluckan, / hör man genom flammornas gny / ekot af vindens suckan. Thelander EDikt. 113 (c. 1893). Vågens suckan är vår egen, / havets sång vårt hjärtats sång. Granqvist Hav. 39 (1935).
2) motsv. SUCKA 1—3: suckande (o. därtill hörande) ord l. yttrande l. bön; förr äv.: (suckande o. därtill hörande) ord l. yttrande l. bön; äv. i utvidgad anv., om litterärt alster innefattande sådan bön. O Herre alzmechtighe Gudh, som the fattigas suckan icke försmår .. See doch til wåra bön. Hb. 1548, s. O 2 b. (På bokrullen) voro uppskrivna klagosånger, suckan och verop. Hes. 2: 10 (Bib. 1917). Till dig jag ropar, Herre Krist, / Min suckan värdes höra. / Giv mig en tro, som kan förvisst / Mitt hjärta saliggöra. Ps. 1937, 343: 1.
Spoiler title
Spoiler content