SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1998  
SUPINAL 1pina4l l. sup1-, adj.
Etymologi
[bildn. till SUPINUM efter andra ord på -al (t. ex. FINAL, MODAL, PARTICIPIAL)]
språkv. som utgöres av l. hör till supinum. I de flesta nordliga munarter (icke öfver hufvud i Göta språken), särskildt Stockholmskan, blir det supinala -t litet eller intet hörbart efter vokal. Rydqvist SSL 1: 490 (1852). Landsm. VI. 6: 77 (1888).
Ssg (språkv.): SUPINAL-BILDNING. abstr. o. konkret. Landsm. VI. 6: 96 (1888).
Spoiler title
Spoiler content