SVIMNA svim3na2, v. -ade. vbalsbst. -AD (se avledn.), -ANDE, -ERI (se avledn.), -ING (se d. o.).
Etymologi
[fsv. -svimna (i ssgn besvimna, svimma), sv. dial. svimna; ombildning av SVIMMA, v.2, efter mönster av inkoativer på -na (t. ex. BLEKNA, DOMNA m. fl.)]
1) (numera föga br.) ge svindel(känslor) l. domning, bedöva; jfr SVIMMA, v.2 1. (Sömnen) hade varit så lugn, att den .. bragt en smula skygg förtröstan i hemmet, för henne sjelf var den som en grå mjuk rymd, hon långsamt sjunkit i, sjunkit ifrån all värk och all ångest, sjunkit med hufvudet bakåtlutadt i svimnande välbehag. Hallström VilsnF 135 (1894).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) svimma (se SVIMMA, v.2 2). (En flicka) har .. gådt wilse i ödemarken .. Efter framkomsten til berörde gård har hon wid wärmen i början swimnat. NSvMerc. 1762, s. 251. Först i juli 1405 återvände .. (munken Thorirus) till Vadstena, men var så medtagen af resan att han utsattes för en blodstörtning och svimnade under mässan. 2Saml. 6: 63 (1885). Hon hade svimnat, mera av rädsla än av strömmen från lampan. Johansson VFäd. 79 (1935). — jfr AV-SVIMMA.
Särsk. förb. (till 2; numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SVIMNA AV10 4, äv. UTAV04. (plötsligt l. kortvarigt) svimma. Eurén Kotzebue Orth. 2: 131 (1794). —
