SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2000  
SYMTA sym3ta2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Svart G1 18 (1561)), -ANDE.
Ordformer
(-mt- 1908. -mpt- 1561)
Etymologi
[sv. dial. symta; jfr nor. dial. symte; möjl. av ljudhärmande ursprung]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) snyfta; gråta. Här skulle bliffue så monge änckior och fatige faderlöös barn, att theres gråått symptan och tiutande, skulle hwart hwes öffuer hela Swerige vpfylla. Svart G1 18 (1561). Ofta får man höra gasten ”symta” (= skrika som ett barn) ute på ett gärde. Där ligger då (det mördade) barnet begrafvet. Uppl. 2: 393 (1908).
Spoiler title
Spoiler content