SYSTOLISK -tå4lisk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr d. systolisk, t. systolisch, eng. systolic, fr. systolique, nylat. systolicus; avledn. av SYSTOLE]
(i fackspr., i sht fysiol. o. med.) som avser l. hör samman l. har samband med systole (se d. o. 1); särsk. i uttr. systoliskt blodtryck, blodtryck (som mätes) vid hjärtats sammandragning. Tholander Ordl. (1872). Man plägar skilja på systoliska och diastoliska blåsljud, alltså ljud, som höras i samband med den första resp. den andra hjärttonen. Jacobæus HjärtBlodSj. 39 (1935). Äldre människor får ofta mycket högt systoliskt blodtryck. ForsknFramst. 1981, nr 3, s. 10.
