SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2004  
TIARA tia4ra l. 032, r. l. f.; best. -an; pl. -or (SAOL (1900) osv.) ((†) -s Kiellberg KonstnHandtv. Hattm. 2 (1753)); förr äv. TIAR, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. th-. tiar 17661956. tiara 1753 osv.)
Etymologi
[jfr t., eng. tiara; sannol. via fr. tiare av lat. tiara, av gr. τιάρα; av ovisst ursprung]
1) (om ä. utländska förh.) om hög, spetsig huvudbonad av orientaliskt ursprung (buren ss. värdighetstecken av persiska kungar); jfr 2. (Persernas) Förswars-Wapen woro Pantsar, Sköld och en tjock Tiar på hufwudet. Eberhardt AllmH 1: 115 (1766). (Babels inbyggare bar) på hufvudet den prydliga tiaran med sina vridna horn. Frey 1850, s. 468. Tiara .. i Persien ett av konungamaktens insignier. BonnierKL (1927).
2) påvekrona; äv. allmännare, dels: (ärke)-biskopsmössa, dels (i fråga om förh. under antiken): prästmössa; äv. i mer l. mindre bildl. anv. (o. stundom omöjligt att skilja från 1), ss. symbol för ämbete l. upphöjdhet l. värdighet o. d.; äv. metonymiskt, om ämbetsinnehavare med sådan mössa, särsk. om ärkebiskop. Kiellberg KonstnHandtv. Hattm. 2 (1753; om romersk prästmössa). Då jordens lekverk och de som dem burit, / Reliker, Radband, Mitrer och Tiarer, / Och ärelystnans Kronor och Troféer, / .. Förströs kring denna rymd (osv.). JGOxenstierna 4: 100 (1815). (Polen) bjöd sin tiar åt .. (K. X G:s) hjessa. Ingelman 32 (1838, 1843). Den simplaste Mössa under Frihetstiden skulle ej betett sig så hufvudlöst, som Thiaren första året af Oscar den Förstes regering. Crusenstolpe Ställn. 9: 87 (1844). När vi sågo den manliga trygghet, hvarmed hans (dvs. ärkebiskopens) hufvud ännu uppbar Tiarens börda (osv.). CWBöttiger i 2SAH 26: 6 (1851). Påfvens tiar .. är en hög hvit .. mössa, besatt med tre rader kronor .. på toppen står riksäpplet och från sidorna nedhänga två band. Schlegel o. Klingspor Herald. 85 (1874). Den antikatolska pressen hälsade .. utsikten, att tiaran och nycklarna skulle för alltid avlägsnas från Rom. Lagergren Minn. 6: 21 (1927). Studenten av i dag ävlas inte att bära undantagets tiara på sin hjässa. Han hör till arbetets demokrati. HågkLivsintr. 17: 338 (1936). — jfr PÅVE-TIAR(A).
3) i utvidgad anv. av 1 l. 2, om praktfullt smycke påminnande om diadem (försett med diamanter o. d.). Gyldene smycken åt armar och hals: en tiar af demanter, / Härmande stjernornas eld. Stagnelius (SVS) 3: 93 (1817). I överhuset hade .. lorderna samlats, iförda sina scharlakansröda dräkter. Ännu praktfullare voro deras damer i hermelin, pärlor och diamanter och med gnistrande tiaror på huvudena. SvD(A) 1933, nr 318, s. 3. Skillnaden mellan ett diadem och en tiara är att den förstnämnda hårprydnaden är slät, utan fristående dekorationer i form av juvelblommor etc. Tiaran, däremot, har ”piggar”. SvD 9 ⁄ 1 1977, s. 19. — jfr STJÄRN-TIARA.
Spoiler title
Spoiler content