TJAGGLA ɟag3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. tjaggla; av ljudhärmande ursprung l. sidoform till KÄGGLA, v.1, l. till sv. dial. tjagga, tugga långsamt, gnata]
(numera föga br.) oförtrutet tjata; särsk. i uttr. tjaggla om ngt; äv. i utvidgad anv. i uttr tjaggla med ngt. Att de icke fingo stjäla, det visste de, och att de icke fingo ljuga också. Hvad så tjaggla om det der? Strindberg TjqvS 2: 36 (1886). Många hans (dvs. Zolas) lärjungar stannade i växten och fortsatte tjaggla med det utnötta programmet. Strindberg GötR 112 (1904). Nordström Sven 147 (1929).
SAOB
