TJASKA ɟas3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. tjaska, gå l. trampa i vatten l. snö l. gyttja; jfr dan. o. nor. tjaske; av ljudhärmande ursprung (jfr SJASKA, v., TASKA, v.)]
(vard.) i sht om djur: gå l. röra sig så att smaskande l. plaskande l. kippande ljud uppstår; äv.: äta l. tugga på sådant sätt att smaskande ljud uppstår; äv. i utvidgad anv. med saksubj. (ss. fuktig l. saftig materia l. vätska): avge l. frambringa smaskande l. plaskande ljud; äv. opers.; ss. vbalsbst. -ande äv. konkretare, om smaskande l. plaskande ljud. Det gick ypperligt på morgonkröken, änskönt den välsignade rätten endast bestod av kornmjöl och vatten; det smackade och tjaskade i sängen. Molin SSkr. 118 (1894). Strax därpå kom vargen tjaskandes. Tjask, tjask, lät det där han gick. Lindholm SagLappl. 116 (1918). Hästhovarnas .. tjaskande i myrmarken var en eggande musik till vår marsch längs fjällsidorna. Aronson Byar 142 (1937). Kärnan stod stinn rakt upp från golvet, och när staven kördes ner .. sköt det ibland upp en liten vit loska av grädde och tjaskade i golvet. Jonsson Fly 192 (1941). I gengäld tjaskade svetten längs ryggraden, då han hade att leta sig fram genom kullig och trångskogig mark. Rosendahl Lojäg. 36 (1956).
Avledn.: TJASKIG, adj. [sv. slang tjaskig; jfr sv. dial. tjaskig, slaskig, våt, klafsig, dålig, illa gjord; bet. sannol. påverkad av TASKIG, adj.] (vard.) gemen l. elak, taskig (se d. o. 2). GHT 24 ⁄ 5 1934, s. 11. Jag vill rida .. – Äh – du är välan tjaskig – det var ju jag, som sade först, att vi skulle åka bil. GbgP 1947, nr 261, Bil. s. 4. (Den tjeckiska klacken) blev nervrålad varenda gång den försökte med Do-to-ho, do-to-ho och nånting med ”tjeck” i. Det var tjaskigt av svenskarna. DN 31 ⁄ 3 1969, s. 20.
SAOB
