UPPLÄNNING up3~län2iŋ, förr äv. UPPLÄNDING, m.//(ig.); best. -en; pl. -ar (OPetri Kr. 118(c. 1540) osv.) ((†) -er Teitt Klag. 194(1555)).
Ordformer
(op- c. 1710. up- (vp-) c. 1540–1896. upp- 1767 osv. -länding 1773–1921. -ländning 1767–1840. -läning 1700–c. 1710. -länning (-e-) c. 1540 osv. -länninge 1757–1795)
Etymologi
[fsv. upländinger; avledn. av landskapsnamnet UPPLAND]
(mans)person som härstammar från l. är bosatt i Uppl.; äv. utvidgat, om (mans)person som härstammar från osv. norrut belägen del av Sv. (i sht landskapen kring Mälaren); förr äv. (i pl. best.) inskränktare, om regemente(n) från Uppl.; jfr UPPLÄNDSK. Her Mattes war höwidzman för Vplenningana, her Karl för Smålenningana och her Birger för Westgöthana. OPetri Kr. 118(c. 1540). En natt .. hof sig en stor skara (fiender) fram .. och kom .. in til linien, der Infanteriet stod, och just uti luckan emellan Gardie och Uplänningarna. Nordberg C12 1: 540(1740). För skåningen äro alla menniskor norr om Hallands ås uppländingar. PT 1903, nr 249, s. 3. Som upplänning och slättbonde kände han sig skyldig att tvivla på att någonting nytt kunde bli riktigt. Fridegård Somm. 6(1954).
