[jfr d. hvæs, nor. nn. kves, nyisl. hvæs; jfr äv. fvn. hvæsa; vbalsbst. till VÄSA, v.]
(numera bl. tillf.) om väsande ljud; särsk.: yttrande med väsande röst; äv. bildl., särsk. i uttr. vissel och väs, om struntprat l. hemlighetsmakeri. Bårt med E’rt hwisz’l och hwäs. Frese VerldslD 47(1716, 1726). Det kraftiga hväset från nedra (vatten)fallet. Molin SSkr. 72(c. 1895). Vore jag en son av steppen, gick jag genom långa gräs .. under vindens vin och väs. Sjöberg 3FridaB 51(c. 1925). Den där blinkningen brukade avbrytas av ett litet väs: Jag gör slut, vi slår opp! Idun 1947, nr 46, s. 10.
SAOB
