(numera bl. tillf., vard.) ngt våt, fuktig; äv.: som vätskar sig, vätskande. Salberg Gr. 94(1696). Ingalunda får .. (säden) wara däfwog, wäskog eller otorr. Broocman Hush. 2: 204(1736). Små sår och vätskiga utslag. VetAH 1758, s. 104. Det Rå-Salpeter, hvaraf jag hade 12 skålpund i förråd, var nog brunt och vätskigt. VetAH 1791, s. 27. Denna metod (för att ta bort nötboskapens horn) åstadkommer inga vätskiga sår. SD 24/2 1894, s. 10. Han kom direkt från kalas .. med glåmig hy och röda, vätskiga ögon. Nilsson Bokh. 157(1937). — särsk.
a) om jord l. jordmån o. d. Den sura och altför wätskuga jorden. UHiärne 2Anl. 271(1706). Detta (ask)Trä wäxer stort och hastigt, hvarföre det fodrar fet och wäskig Jord-Mån. Rosensten Skog. 14(1737). Att rågen må blifva nedmyllad medan jorden är fullt vätskig. SD(L) 1896, nr 426, s. 3.
b) (†) i fråga om väderlek. Rålamb 13: 9(1690). Ty at en wätskug och rägnachtig winter förorsakar åtskilliga siukdomar (osv.). Rudbeck d. y. Samolad 6(1701).
c) (†) om person (l. karaktär o. d.): som har (l. hänför sig till) vått ”temperament” (se d. o. 1 b); jfr VÅT 2 c. Middags-Sömn är them, som äro fete, puszige, tröge, långsamme, wäskige och af phlegmatisk Natur .. intet tjenlig. Aken Reseap. 133(1746). Mången war nödsakad at bruka .. (tobak) för sin Phlegmatiska (Wätskiga) natur skull. Weise 1: 202(1769).
SAOB
