(vicieux 1837. viciös 1956. vitieuse, pl. 1678–1690. vitieust, adv. 1673–1739. vitieux, pl. 1697. vitios 1621–1894. vitiös 1837 osv.)
Etymologi
[av fr. vicieux resp. direkt av lat. vitiosus, bristfällig, oriktig, till vitium, fel, brist, skada, möjl. till den rot med bet.: isär, som äv. föreligger i VID, prep. osv.; i vissa y. språkprov sannol. av det från fr. inlånade eng. vicious. — Jfr VITIERA, VITILIGO]
(numera bl. ngn gg) felaktig l. bristfällig l. klandervärd. Finnes någhon Krijgz-Präst vitios vthi Lärdom eller Lefwerne, då skal hans Öfwerste eller Ryttmästare .. anklaga honom för Consistorio. Schmedeman Just. 195(1621). Frågades huru blifwa skall medh .. (änkans) fordran .. för charternes afritning. Här till swarades .. att desse charter äre vitieuse. UUKonsP 13: 11(1678). Cancellisten Rosendalius har .. hwad allaredan kan af andre något vitieust wara afskrifwit, med sielfwe originalerne collationerat och rättat. Schück VittA 4: 321(i handl. fr. 1725). Upplagan fri från tryckfel eftertrycktes flera gånger .. och blef allt mer och mer vitiös. Reuterdahl InlTheol. 240(1837). Skräcken .. driver .. oss in i en viciös cirkel, i en kretsgång som vi inte ser någon utväg ifrån. SvD(A) 8/10 1956, s. 10.
SAOB
