WIENSKA vi3nska2, förr äv. WIENERSKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.; best. -an; pl. (i bet. 1) -or.
Ordformer
(wienerska 1861–1895. wienska (v-) 1807 osv.)
Etymologi
[avledn. av WIENSK l. bildat direkt till stadsnamnet WIEN]
1) om kvinna bosatt i l. härstammande från Wien. Weste (1807). Helt visst fanns det ett grand af verklig passion i hans kärlek till den näpna lilla wienskan. Lamm Oxenst. 192 (1911).
2) i Wien talat l. för wienare karakteristiskt språk, wienerdialekt. (Drottningen av Neapel) talar fullkomlig wienska, hvilket låter ganska obehagligt för den, som är van vid god tyska. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 42 (1805).
SAOB
