publicerad: 2015
himmel
himmel
substantiv
himlen hellre än himmelen, himmeln; pl. himlar – I sammansättn. himla-, himmels-, ngn gång himmel-.
Singular | |
---|---|
en himmel | obestämd form |
en himmels | obestämd form genitiv |
himlen (himmelen, himmeln) | bestämd form |
himlens (himmelens, himmelns) | bestämd form genitiv |
Plural | |
himlar | obestämd form |
himlars | obestämd form genitiv |
himlarna | bestämd form |
himlarnas | bestämd form genitiv |